Sveriges liberala parti, med rötter i den frisinnade rörelsen i början av 1900-talet, befinner sig i dag i en vad man kan kalla existentiell kris.

Det är inte första gången i den svenska liberalismens historia som starka interna spänningar ger upphov till partisprängning.

År 1923 klövs vad man då kallade Liberala samlingspartiet i två fraktioner. Paradoxalt nog lyckades ändå den frisinnade, förbudsvänliga delen av partiet leva vidare.

Artikelbild

| En ödesdag, både för liberala partiet och för Sverige, väntar på söndag, menar Nils Dahlbäck.

Under ledning av C.G. Ekman upplevde man till och med en parlamentarisk glansperiod i slutet av 1920-talet och kunde från sin mittenposition utöva ett betydande inflytande i riksdagen.

Sedan dess har liberalismen i landet genomlevt både upp- och nedgångar för att i dag stå inför en allvarligare kris än någonsin.

I en tid när ytterligheterna frodas och erbjuder snabba och billiga lösningar kommer lätt liberala partier i kläm. Dessa håller sig oftast vid den politiska balanspunkten i centrum, intar en rationell hållning till problemen, väger för och emot och söker samförstånd. Detta hände på 30-talet och det händer idag, även i Sverige.

I vårt land företräds populism och ultranationalism av Sverigedemokraterna med rötter i nynazismen.

Artikelbild

| Vllken väg tar Liberalerna? Lyckas Jan Björklund hålla ihop sitt parti? (Arkivbild)

För en liberal borde det vara självklart att inte, vare sig direkt eller indirekt, göra sig beroende av SD.

Tyvärr verkar det som om locktoner från höger i form av M och KD kan få en grupp liberala riksdagspolitiker att tänka sig att partiet ingår i en regeringskoalition med stöd av SD.

En falangstrid har utbrutit, i värsta fall en partisplittring. Det är en öppen fråga om Jan Björklund förmår hålla ihop partiet försvagad i opinionen som han är.

På partiets högerflygel återfinns ett antal sydsvenska politiker, Kvinnoförbundet samt, märkligt nog, länsförbundet i det en gång frisinnade Västerbotten.

Partilinjen stöds förutom av partiledaren av bland andra Stockholms- och Uppsalaliberalerna och av länsförbundet i Norrbotten. I övrigt finns ingen överblick än så länge.

Det liberala partirådet som sammanträder på söndag kommer att avgöra hur partiet ska ställa sig i regeringsfrågan. En ödesdag!

Skulle en majoritet föredra Kristersson som regeringsbildare blir liberalernas splittring definitiv och många kommer att lämna partiet.

Hur skulle då en mer stabil regeringsbildning se ut? Den kan inte sökas vare sig till höger eller till vänster utan måste etableras i centrum av svensk politik med S, C, MP och L, samtliga reformpartier enligt god svensk tradition.

Visserligen krävs stöd av V i vissa frågor, vilket är en svaghet, men av två onda väljer man det mindre. Denna koalition förutsätter kompromisser men sådant brukar vi vara mästare på i vårt land.

Alternativet är nyval i april något som inget parti utom orosstiftarna SD verkar vilja ha. Och inte heller svenska folket.