Valresultatet är en mycket allvarlig signal för hela arbetarrörelsen och inte minst fackföreningsrörelsen.

Ett socialdemokratiskt väljarstöd på drygt 28 procent och att färre än 40 procent av LO-medlemmarna röstade på partiet måste leda till en omfattande politisk och organisatorisk diskussion om framtiden.

Förklaringar som att det är flera partier än tidigare och att vi i jämförelse med syskonpartier gjorde ett hyggligt val duger inte. I stället måste motfrågorna ställas.

Artikelbild

| Matts Jutterström, ordförande i Pappers, skriver med Peter Persson om S framtid.

Varför har det blivit fler partier som får betydande väljarstöd, både på riksplanet och kommunalt, och vad har saknats i socialdemokratisk politik? Samt, varför har socialdemokratiska partier i land efter land förlorat väljare och i en del fall helt marginaliserats som partier?

Vi tror att orsakerna bakom tillbakagången är att arbetarrörelsen inte på länge beskrivit sin uppgift, reformismens framgångar och saknat en trovärdig berättelse om framtiden.

Nyliberalt marknadstänkande har skapat nya klyftor, revor i välfärden och ett mer egoistiskt tänkande i samhället och på arbetsplatserna. Solidaritet har blivit ett begrepp på undantag. Alla människor har påverkats och när en försvagad arbetarrörelse inte tydligt är en ideologisk motkraft uppstår ett utrymme för högerradikala partier, som Sverigedemokraterna (SD).

Sverigedemokraterna har fått ett skrämmande stort väljarstöd. Men det är faktiskt 83 procent som inte röstat på dem. SD innehåller en betydande hård höger som har ett mörkt förflutet (lyssna på Kent Ekeroth i P1 dokumentär) men också väljare som definitivt inte placerar sig på högerskalan. SD skall ha sitt utrymme efter valresultat. Men att de skall hållas utanför allt inflytande har blivit ännu angelägnare efter den nyss avslutade valrörelsen. Det är uppenbart varifrån de hämtar sitt högerradikala uppdrag, attacker på det liberala samhället och media är direkt hämtat från förebilderna Ungern och Polen. Man vill hitta ett utrymme i demokratin, för att kunna begränsa och reducera dess vidd och innehåll.

Vi tror att årtionden av bristande diskussion kring klass och orättvisor samt en gradvis förskjutning av samhälle och politik, till marknad och juridik starkt har bidragit till högerradikala framgångar.

För stunden är det naturligtvis socialdemokratins uppgift att på olika nivåer söka ett så stort parlamentariskt inflytande som är möjligt. Men inte till varje pris. En regeringsmakt som innebär försvagningar av arbetsrätten och statligt inflytande i lönebildningen är omöjligt att acceptera för ett socialdemokratiskt parti.

Men det avgörande är vilken strategi arbetarrörelsen väljer för framtiden. Marknadssamhällets utbredning har inte bara förflyttat makt, utan också försvagat den politiska diskussionen på arbetsplatserna.

När ”vi” omvandlas till ”jag” och samhälle ersätts av marknad blir politiken marginaliserad. Vi tror det är dags för en bred offensiv kring frågan ”Vilket samhälle vill du/ vi leva i”.

Under våra gemensamma besök på arbetsplatser upplever vi stundtals stora kunskapsbrister om grundläggande frågor. Demokrati och välfärd har aldrig vunnits för alltid. Ständigt måste det vinnas på nytt. En ny generation måste erövra den tidigares erfarenheter och utveckla dem vidare.

Arbetarrörelsen måste nu samla mod för att ta strid om mittpunkten i svensk politik. Stoppad vinstjakt i välfärden är viktig. Men det är lika viktigt att vända styrningen av välfärden från marknadstänkande tillbaka till politik och demokrati. Från tjänstemanna- och juristmakt till förtroendemannastyrning.

Vi måste också våga ta debatten om välfärdens finansiering och ett skattesystem med stora fördelningspolitiska brister. Tryggheten på arbetsplatserna och utvecklat medbestämmande är också helt centrala.

Det finns också ett oupplösligt samband mellan politik och organisation. Vi kan aldrig bygga en stark organisation om det politiska budskapet är svagt.

Utan en stark organisation kan vi inte verka effektivt och föra ut politiken. Att rusta den fackliga och politiska organisationen, samt låta folkrörelsen vara en kraft vid sidan av parlament och förhandlingsbord är nödvändigt.