Debatt Med anledning av: Torbjörn Carlssons krönika publicerad den 3 maj.

Jag delar Torbjörn Carlssons aversion mot särskrivningar. Men jag vill ifrågasätta hans grundtes. Ökar särskrivningarna verkligen? Och om de gör det, varför? Om de inte gör det, varför är då Carlsson så säker på att de gör det?

Många är vi som förfasats över att vårt gamla hederliga bruk att bilda sammansättningar säkert är på väg att förändras. Särskrivningar är ”en farsot som blivit otroligt mycket vanligare”, skriver Carlsson, och om det vore sant finns det fog för att tro att språket är på väg mot en ny norm.

Många är vi också som likt Carlsson gjort oss lustiga över långa haranger av särskrivna ord och de nya betydelser som dessa kan få.

Men det är ovanligt att särskrivningar leder till verkliga missförstånd. Däremot gör de språket trubbigare – jämför, som exempel, betydelsen av begreppen ”små kakor” och ”småkakor”.

Små kakor har det gemensamt att de är kakor och att de är små, men de kan ha vilken textur eller smak som helst. Småkakor däremot, är en specifik typ av kakor som förvisso är små men därtill även spröda och av en begränsad palett av smaker. Dessutom lämpar de sig särskilt väl som talmansfika.

Om Carlsson har rätt och särskrivningarna ökar tänker sig de flesta att det beror på bristande svenskundervisning, anglifiering eller ordbehandlingsprogrammens röda felstavningsmarkeringar under långa sammansättningar.

Men jag vill hävda att Carlsson förmodligen har fel i kärnfrågan om farsotens framfart.

Det första beviset för att vi behöver vara lite skeptiska är att förändringen från sammansättning till särskrivning är en förändring i en riktning som användardrivna normförändringar inte brukar följa. De brukar innebära effektiviseringar och förenklingar och därmed göra språket till ett mer effektivt kommunikationsverktyg. Särskrivningar spar inte tecken och ger inte mer precisa betydelsenyanser, tvärt om. Osannolikt att användarna skulle driva en sådan utveckling.

Det andra beviset vill jag bidra med själv. För något drygt tiotal år sedan genomförde jag en mindre vetenskaplig undersökning för att försöka ta reda på om särskrivningar faktiskt ökar.

Min undersökning gav resultat som gör att det finns fog för att ifrågasätta detta. Det finns också andra undersökningar som antyder samma sak.

Jag fann dock en ledtråd till vad som kan vara i görningen här. Det finns tydliga tecken på att människor som hanterar mycket text i sina jobb särskriver i mindre utsträckning än de som har mindre textvana. Vilket leder mig till det tredje beviset.

Det tredje beviset är att det finns en mycket mer sannolik förklaring till att Carlssons upplever en förändring som inte pågår än vad det finns till att det verkligen är en farsot på framfart. Internet och sociala medier har verkligen inte bara inneburit bra saker för samhällsutvecklingen och samtalsklimatet. Men de har medfört det positiva att de har demokratiserat tillgången till det offentliga rummet.

Vem som helst kan publicera sig själv när som helst. Kort eller långt, vardagsbetraktelse eller fiktion, fakta eller åsikt. Tidigare har de som haft tillgång till att skriva saker som många andra läser varit högt utbildade, erfarna och professionella skribenter, i dag är det alla förunnat att skriva så att andra kan läsa det. De särskrivningar som förut endast syntes i dagboken eller på handlingslappen syns nu i blogginlägg, statusuppdateringar, händelser och snapchatgrupper.

Förmodligen ökar särskrivningarna inte. Vi ser dem bara i mycket större utsträckning än tidigare. Skulle det ändå vara så att särskrivningarna ökar – då kan Carlsson dundra bäst han vill. Språkägarna kommer strunta fullständigt i om han hänger ut dem på torget. De kommer att använda språket så som det passar dem och Carlsson får finna sig i att det inte finns någonting han kan göra åt det.