De senaste åren har många som är allt för sjuka för att arbeta nekats stöd från sjukförsäkringen. När det offentliga skyddsnätet rullats tillbaka har ansvaret för det sociala risktagandet privatiserats.

Anhöriga, vänner, välgörenhetsorganisationer har allt oftare tvingats gripa in. Värst drabbade är kvinnorna i LO-förbunden. Bristerna skapar och förstärker gamla klass- och könsorättvisor och urgröper tilltron till hela välfärdsstaten.

Grunden för problemen är de sjukregler som alliansen införde år 2008. Den rödgröna regeringen tog under förra mandatperioden visserligen bort den kontraproduktiva bortre tidsgränsen, men lät i övrig lät de snäva och stelbenta tidsgränserna som alliansen infört vara kvar orörda.

Artikelbild

Krister Johansson.

Det sjukpenningmål, att pressa ner sjukpenning­talet till 9 dagar år 2020, som den rödgröna regeringen skrev in i Försäkringskassans regleringsbrev 2015, förstärkte de brister som fanns i sjukförsäkringen.

Ser vi till andelen avslag i Norrbottens län ökade de mycket kraftigt under 2015, från 1,1 procent 2014 till 22,9 procent tre år senare. Där ligger de fortfarande kvar.

Såväl LO som den granskande myndigheten Inspektionen för Socialförsäkringen har konstaterat att Försäkringskassans tolkning av lagstiftningen skärpts efter införandet av 9-dagarsmålet.

Försäkringskassans ­stramare tolkning av lagstiftningen har idag rent av blivit något av ett ”själv­spelande piano”, där myndigheten systematiskt lägger sina bedömningar i den stramare delen av det tolkningsutrymme som finns.

Artikelbild

Maria Mannberg.

Övergångsregeringen, som vi hade mellan valet och januari i år, tog bort målet ur Försäkringskassans regleringsbrev, men det räcker inte. Ska vi få en tryggare sjukförsäkring måste även lagstiftningen förändras.

Visst är det bra att den nuvarande regeringen ska utreda hur prövningen av rätten till sjukpenning kan bli rimligare. Men konkreta förändringar krävs. Och det är bråttom.

De tre mest akuta åtgärderna kan kort sammanfattas:

1) Kraven vid sjukförsäkringens tidsgränser måste mjukas upp och ta större hänsyn till att personer har olika rehabiliteringsbehov. Dessutom måste den enskilde rustas med tydliga rehabiliteringsrättigheter.

2) Styrningen av Försäkringskassan måste förändras så att fler som är så sjuka att de inte kan jobba garanteras trygghet.

3) Fler långtidssjuka måste beviljas sjukersättning (”förtidspension”) och inkomsttaket och ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen behöver höjas.