I Nikkaluokta har i dagarna en delegation med dans- och musikforskare mött sameskolan för att med skärpa och tydlighet diskutera faktorer som kan skada vår sociala samhällsutveckling.

En sådan skadlig faktor är vårt stillasittande.

I senaste Folkhälsomyndighetens mätning ser vi att endast 14 procent av svenska skolelever dagligen rör sig på ett sätt så att pulsen går upp. Skolprestation, kognitiva förmågor och hälsa påverkas negativt både på kort och på lång sikt av för lite fysisk träning.

Artikelbild

| Skolan når alla barn. Därför är det viktigt att skolan ger alla elever möjlighet att upptäcka dansen som uttrycksform, menar skribenterna.

Strax ovanför Nikkaluokta, vid foten av Kebnekaise, möter vi idrottsmän och militärer som tränar på hög höjd. De utgör en stark kontrast till vårt angelägna samtalsämne, att endast en liten del av dagens barn och ungdomar tränar tillräckligt.

En oroväckande rapport från GIH, Gymnastik- och Idrottshögskolan i Stockholm, visade nyligen att nästan hälften av alla svenskar i åldern 18–74 år hade farligt låg kondition. Så dålig kondition att den kan skada individernas egen hälsa.

Dessa rapporter visar faran av att vi inte ser vidden av samhällskonsekvenserna när vi slutar att röra på oss. Lite dålig kondition kan man väl leva med tänker några. Men det är så mycket mer än kondition som hänger ihop med vår fysiska aktivitet.

Känsloreglering och kognitioner avtar när vi stelnar till. Känslor, tankar och rörelser är sammanlänkade och utan denna viktiga känsloavläsning slutar vi kunna avläsa våra medmänniskor. Vi blir mindre inkännande och förlorar förmågan att känna empati.

Ett samhälle utan känslor är ett farligt samhälle.

Dansen och musiken har sedan urminnes tider varit en naturlig del av vårt meningsskapande. De har tillsammans fyllt en djupare mening av sammanhang och begripliggjort det som är svårt att fånga med ord.

Långt innan barnet uttrycker sig på annat sätt uttrycker det sig med sin kropp. I dansen tar man tillvara barns och ungas genuina behov av lek och rörelse. Att dansa är icke verbal kommunikation där dansen är språket och där musiken förstärker detta språk.

Dansen har inte haft en stark ställning i skolan. Inom ämnet idrott och hälsa är det dansen som umgängesform, den folkliga dansen och sällskapsdansen, som eleverna oftast möter. Ansvarstagandet för dansen ser mycket olika ut i skolorna.

Dansen som konstform, där eleverna stimuleras att uttrycka sina egna idéer, tankar och känslor i dans eller visa upp en dans som är koreograferad, har tidigare varit sällsynt i skolan. Nu ökar intresset för dans i skolan från förskola, grundskola, gymnasium till högskola. Det handlar både om eget utövande i dans och mötet med dansen som scenkonst. Idag har över 100 kommuner dans på skolschemat.

I det kristallklara landskapet 20 mil norr om polcirkeln blir det påtagligt att vi nu behöver dansen och musiken mer än någonsin.

Förutom kondition, hälsa och glädje så ger dansen oss kognitiva grundbultar till att lära, förstå och minnas – synergieffekter som speglas i hela samhället. Ett samhälle utan dans och musik skadar folkhälsan.

Sedan många år tillbaka visar Norrbotten vägen genom ett omfattande pionjärarbete för dans i skolan under professionell ledning där många kommuner och sameskolorna har dans på schemat. Sveriges första danslärarutbildning finns i Piteå vid Luleå tekniska universitet, LTU.

Allt börjar med kroppen och efter #MeToo-uppropen hör många skolor av sig för att få hjälp att arbeta med värdegrund och samtyckeskultur med utgångspunkt i dansen.

Skolan når alla barn. Därför är det viktigt att skolan ger alla elever möjlighet att upptäcka dansen som uttrycksform. Dansen har stor betydelse för barn och ungdomar när det gäller att stärka den egna identiteten och våga ta plats i samhället. Genom dansen får barn och unga mötas över språkgränserna.

Skellefteå och Piteå kommuner har tillsammans med Institutet Dans i skolan och LTUt tagit initiativ till uppbyggnaden av en Nationell plattform Dans i skolan.

Syftet är att nya grupper ska få tillgång till dansen som uttrycksform i skolan och att spjutspetskompetens och forskning utvecklas när konst och vetenskap samverkar i möten mellan barn, ungdomar, danskonstnärer, lärare och forskare. Norra Sverige inspirerar och utmanar nu övriga kommuner, regioner och staten.

Så vad kom Nikkaluoktadelegationens forskare 2019 fram till? Jo, att alla samhällsinstanser måste hjälpas åt så att barn och ungdomar tidigt får tillgång till dans, musik och rörelse i skolan för att kunna återupprätta folkhälsan i tid.

Redan i förskolan får barnen i Kiruna dansa och nyligen har sameskolorna i Karesuando, Kiruna och Gällivare intagit Kirunas nya stadshus med dans och genomfört en hyllning till vintern och manifesterat dansens självklara plats i skolan.

Delegationens forskare vill nu veta, med blickarna riktade mot Kebnekaises topp, hur vår regering tänker kring dans i skolan och barns rätt till hälsa, kultur och lärande – dessa vårt samhälles viktigaste hälsobuffertar.

Eva Bojner Horwitz, prof. i musik och hälsa vid Kungl. Musikhögskolan i Stockholm och kulturhälsoforskare (Institut.för klinisk neurovetenskap, KI samt Uppsala Univ.), ledamot i Institutet Dans i skolans vetenskapl.råd, Cecilia BjörklundDahlgren, prof. i danspedagogik vid LTU och verksamh.chef för Institutet Dans i skolan samt ledamot i institutet vetenskapl. råd, Anna Lindqvist, fil. dr i Pedagogiskt arbete och univ.lektor vid Institutionen för tillämpad utbildn.vetenskap, Umeå univ. ledamot i Institutet Dans i skolans styrelse samt i dess vetenskapl. råd, Björn Sprängare, ordf. Instit. Dans i skolans styrelse, Anders Lundkvist, kommunalråd Piteå, Lorents Burman, kommunalråd Skellefteå, Katarina Sixten Inga, rektor i Sameskolan i Kiruna.