Källaren är mysig, full med handgjorda personliga saker som får en att känna sig välkommen. Var man än tittar så finns det alltid något intressant att se.
– En människa formas av ens upplevelser, berättar Anton och beskriver sig som lite utanför då han var liten. Det var inte något som rörde honom speciellt mycket, utan mer gjorde honom stark. Han lärde sig att alltid se det positiva i saker.
Han ser utanförskapet som något positivt, något som har gjort honom starkare. Med ett stort leende på läpparna berättar han för mig om hur han brevväxlade med en internetkompis och hur hon lärde honom att rita manga.
– Genom cosplayen kan jag använda alla mina kreativa sidor.
Det som började i att teckna manga slutade i att gå på konvent, på konvent kan man träffa andra som gillar cosplay, man kan också visa upp sin cosplay och tävla med den. Utan utanförskapet skulle han inte ha träffat denna internetvän och aldrig upptäckt det som han tycker är det bästa som finns, cosplay.
Han berättar om hur han aldrig kan sluta rita, på lektioner, under skypesamtal, då han ska sova, det finns ingen hejd.
Att han har så mycket kreativitet hjälper då han ska skapa sina cosplays. Cosplay är att klä ut sig till en karaktär i en serie, film eller bok. De flesta gör sina egna kostymer, det finns mycket material att jobba med och det behövs mycket kunskap och kreativitet för att skapa en cosplay. Till exempel om man ska klä ut sig som Maleficent, den elaka fen i Törnrosa, då syr man kläderna, skapar hornen och gör staven.
I hans källare finns det ett rum bara för kreativitet, rummet var egentligen tänkt som ett sovrum men han valde att ha sin symaskin, sitt ritbord och en mannekäng där. Med stolthet berättar Anton om att utrymmet i garderoben i det kreativa rummet börjar ta slut eftersom han har gjort för många cosplays för att de ska rymmas i garderoben.
– Det finns ett skämt om att jag är så icke straight att jag inte kan stava hetero.
Anton är Demi boy, det betyder alltså att han mestadels, men inte helt, känner sig som en kille. Det var personer som han hade träffat på ett konvent som berättade för honom att det inte bara fanns två kön, kvinna och man, det fick honom att inse att han inte var cis. Cis är att man identifierar sig som det könet man tilldelades vid födseln.
– Jag ser inte könet som ett stort hinder i mitt liv, om någon felkönar mig så spelar det inte så stor roll, då rättar jag dem bara och går vidare.
När Anton åkte på sitt första konvent så var han lite människorädd, när han började ridning så var han lite hästrädd och när hans familj skaffade en hund var han lite hundrädd. Han övervann alla sina rädslor och det är nog för att han ser det positiva i allt.
Om han fick välja en grej som han gör som resten av världen borde göra är det att se det positiva i allt, världen skulle bli lite bättre då.
Hans dröm är att kunna jobba med att sälja egentryckta t-shirtar, egna prints och att rita åt andra.
Hans mer realistiska mål är att bli syslöjdslärare, något han berättar för mig med ett skratt eftersom alla han har berättat det för blir lika förvånade.
Han berättar för mig, om hur han förra året under sin prao fått ha en egen bildlektion med en lågstadieklass och att det var så han upptäckte hur kul det var att lära ut.
För varje ny sak jag upptäckte om Anton så upptäckte jag också betydelsen för dekorationerna i rummet, han har sparat flaskorna i hyllan eftersom de endast kan köpas på konvent, ukulelen på väggen är hans favoritinstrument och stormtrooperhjälmen är gjord av papper. Jag upptäckte att Anton lade ned hela sin själ de saker han skapade och att man nog får leta för att hitta en positivare person än Anton.