Med sitt synliga timmer, breda golvtiljor och ståtligt höga fönster är Västigården till stora delar bevarad i ett unikt skick. Så har det inte alltid varit. PT berättade 2004 om paret Åhlin som tagit sig an gården och lagt ner många mödosamma timmar på att riva bort masonitskivor, upp till 13 lager tapet och med värmepistol skrapa bort färgen från de målade golven. I händerna på varsamma byggnadsvårdare fick Västigården sin själ tillbaka efter decennier av modernisering.
Nu är det återigen dags för den pampiga gården att få en ny ägare. Marcus Sundström, som flyttade in för bara ett och ett halvt år sedan, har gjort allt för att bevara den ursprungliga karaktären hos huset.
– Alla tapeter vi satt upp är replikor på 1800-talstapeter. I badrummet har vi installerat ett kopparbadkar och en wc-stol med vägghängd cistern, det var såna man hade vid sekelskiftet, säger han.
När Margit Jonsson växte upp fanns det ingen toalett i Västigården.
– Nej, det var utedass. Jag vet att pappa satte in en toalett och ett tvättställ på slutet, säger hon.
Margit Jonsson är barnfödd i Västigården. Som ett av åtta syskon, varav ett dog före ett års ålder, växte hon upp på Trundön. Men trots det praktfulla boningshuset var det inte fråga om någon lyx.
– Vi fick hjälpa till. Det var bara hugga i, det har vi inte farit illa av, säger hon.
Det första som skulle göras när Margit kom hem från skolan var att få in ved för kvällen. Och så skulle korna mjölkas.
– Det fanns alltid nåt att göra. Mamma vävde mattor, så jag satt ofta och klippte mattrasor till henne, säger Margit.
På gården fanns kor, kalvar, en häst och grisar som familjen själv slaktade.
– Efter mjölkningen skulle korna skickas ut i skogen. Och på somrarna skulle ladugården skuras, där korna bodde på vintern.
Något rinnande vatten var det inte fråga om.
– Nej, det fanns bara en brunn som vi tog vatten i från. El hade vi, men vi hade inga element utan det var vedeldning som gällde, berättar Margit.
Barndomen är en ljus tid i Margit Jonsson minne.
– Jag tycker vi barn hade det väldigt bra tillsammans. Mamma och pappa hade tagit över huset efter min morfar, August Johansson. Han bodde i kökskammaren.
De resterande tre rummen delade övriga familjen på. I över ett sekel fanns Västigården i Margit Jonssons familjs ägo. Det var när Margits föräldrar gick ur tiden som syskonen så småningom bestämde sig för att sälja gården.
– Vi alla hade ju redan hus och stugor. En av mina flickor bodde där under en tid, sedan sålde vi det, säger hon.
År 2000 köpte Christer och Monika Åhlin Västigården. I åtta år bodde paret kvar och efter det har det varit tämligen stor omsättning på ägare till den ståtliga gården.
– Jag förstår inte att ingen bor kvar, så vitt jag vet är det då ingen som går igen där. Inte då när jag var barn, säger Margit Jonsson.
För Marcus Sundström är det med vemod han förbereder sig på att ta farväl av gården. Det var en dröm som gick i uppfyllelse när han renoverade det gamla huset.
– Jag har ett stort intresse för byggnadsvård, vi fastnade för det här stället just för att det är unikt. Men nu är det praktiska orsaker som gör att vi behöver komma närmare Luleå. Förhoppningsvis kan vi hitta något annat att sätta vår egen prägel på, säger han.