Jag har aldrig haft någon större längtan till Thailand. Har mest rört mig i Europa, drömt om New York.
Men nu sitter jag på en speedboat över Andamansjön, på den thailändska västkusten längst ner mot Malaysia.
När vi byter till longtail-båt och sedan vadar i land så känns det lite som att komma till paradiset, även om det är ett slitet ord.
Koh Lipe är en liten ö utan biltrafik och vi följer den smala, blåmålade och solvarma gågatan upp till vårt förbokade hotell.
.
Under bananerna
Högsäsongen närmar sig och även om antalet hotell har ökat senaste åren, så finns det inte mycket ledigt. Vi har valt bort en bungalow vid stranden och bor på innergården till restaurangen The Box. Vi går på spångar genom en minidjungel till vårt rum. Hotellet är byggt av återvunna containers. Över ingången till vårt rum vajar en bananstock med skuggande blad.
.
Badhund
Om morgonen äter vi vaniljyoghurt med nedtärnad minibanan, melon, mango och äpple. Dricker kaffe och ser dagen smyga igång. Bananpannkakor tillverkas på andra sidan gatan, sophämtare med munskydd jobbar bland flugorna och hundarna som har sin boplats vid "vår" bit av gatan är fina att se på. Välmående och väl bemötta, alla med sina egenheter. En ligger mitt på gatan, på rygg med tassarna i vädret. Ett partytricks som fungerar. En annan badar dagarna igenom, däremellan tjuvar han solhattar, biter lekfullt i luftmadrasser och rullar sig på utlagda bastmattor.
.
Skräphjältar
På Koh Lipe är livet här-och-nu-vackert – men aldrig tråkigt. Vi är runt tio personer som rest hit för att samlas. Vi bor utspridda på olika hotell, men man behöver inte bestämma mötesplatser. Ofta stöter man på varandra i alla fall. Såklart möter vi också utflyttade Pitebor och ses över en middag på fina stället Serendipity.
De berättar att de dagen innan varit med på projektet #trashhero. Varje måndag kan man som turist följa med till närliggande öar och hjälpa till med att hålla stränderna fria från skräp. Mot gratis mat och dryck gör man en insats på några timmar. Under den här måndagen blev det fyra båtar fulla med sopor.
Vi har vår egen trash hero som i sann Skogsmulle-anda plockar glasbitar och plast från stranden.
Där öns urinvånare, sjözigenarna, bor är det spartanskt och skräpigt. Det fula och det vackra, så nära inpå varandra.
.
Sjöborrar och mopedtaxi
Sanden på Pattaya beach är av den mjukaste sort, man bär sandalerna i handen mest hela tiden. Vi snorklar med vår åttaåring direkt från stranden och ser clownfiskar och sjöborrar. I slutet av januari, början på februari, är klimatet ljuvligt. Det är varmt på dagarna, men det fläktar nästan alltid från havet. Om kvällarna går vi i shorts, sandaler och linne. Skönt, men inte svettigt.
Från minsta hak vid stranden till större restauranger med utsikt över solnedgången äter man gott. Grönsakerna är alltid perfekt krispiga, maten genomgående billig och fräsch.
Att åka mopedtaxi nedför branta backar är "bättre än Eurodisney" enligt vår yngsta resenär.
.
Tempeltystnad och dykare
En dag promenerar vi förbi öns tempel, känner på tystnaden i luften. Sedan söker vi upp Sunrise beach med lite grövre sand men inte lika långgrund strand. Dricker iskaffe på Castaway resort och drömmer om att spendera nästa januari i deras (redan nu fullbokade) bungalows med hängmatta på verandan. Läser om yogakurser och tänker, att kanske nästa gång.
Drar upp benen på madrasserna med fastsydda triangelkuddar och ser dykare öva med utrustningen vid strandkanten.
.
Ingen kommers på stranden
På barerna närmast vattnet säger ägarna att man inte längre får dra ut bord, ha försäljning eller hålla eldshower efter stranden. Därför är allt begränsat till linjen mellan vegetation och strand. Men det är fint att sitta där om kvällen. Se fiskebåtarnas lysen, eldjonglörer som snurrar, hundarna som vaknat till och leker och låter nosen leda dem till en och annan godbit.
.
Svängom med ett leende
En dag balanserar vi på spångar till en liten avskymd strand för att bada. Dricker kaffe under palmerna. Pratar om att dagarna är sig lika. Långsam frukost där joggare som fångar morgonsvalkan passerar förbi, bad på olika stränder, en öl i skuggan följt på hotellvila, dusch och middag på restaurang. Men vi säger också att det aldrig blir enformigt. Alltid väntar ett nytt möte med en kock som "lagar öns bästa mat" eller vill dansa med vår dotter. Ön är tillräckligt "stor" för att man ska kunna äta nytt varje dag, men betryggande liten för att inte erbjuda förvirrande många val.
När timmarna på Koh Lipe är till ända och vi ser ön avlägsna sig från båten så säger vi till varandra, att sällan har livet varit så vackert att leva som dessa dagar.