Barnen tror mig inte.

”Det är inte sant, mamma, Minotaurus fanns inte.”

”Men hur kan då labyrinten finnas kvar”, kontrar jag och får exakt den reaktion jag ville:

Artikelbild

| Glöm inte vattenflaskan, och ha gärna en solhatt också. Värmen är påfrestande under högsäsong. Bland ruinerna finns tack och lov många skuggiga vrår.

”Finns den?!”

Jepp, och nu har jag bokat en resa dit.

Vi packar solkrämen och badbrallorna – och en trave böcker om grekisk mytologi. För här ska det minsann inte bara plaskas i poolen och käkas glass, ungarna ska bildas också.

Nära till stranden

Artikelbild

| Det är ett äventyr att upptäcka Knossos labyrintiska ruiner.

Vi dimper ned i Rethymnon, den populära charterturiststaden på norra sidan av ön med cirka 50 000 invånare, sent på kvällen.

”Solguden Helios har gått och lagt sig”, försöker jag undervisa. Ungarna tittar sömnigt på mig och frågar om de får glass till frukost imorgon. De struntar fullständigt i Helios.

Artikelbild

| Glöm inte vattenflaskan, och ha gärna en solhatt också. Värmen är påfrestande under högsäsong. Bland ruinerna finns tack och lov många skuggiga vrår.

Vi är två mammor och fyra barn i åldrarna två till åtta år, som delar på tre rum och kök med balkong på ett familjeägt litet hotell som ligger på en lugn gata fyra kilometer från Rethymnons stadskärna. På framsidan glittrar poolen och det är hundrafemtio meter till stranden och det turkosa havet. Barnen äter frukost med simglasögonen på sig, redo att kasta sig i.

Barn är morgonpigga och klockan åtta är vi på stranden. Det är folktomt och solen värmer redan, det här kommer att visa sig vara den bästa tiden att vara på stranden under veckan.

Artikelbild

| "Hjältar och monster på himlavalvet" av Maj Samzelius är den perfekta läsningen inför ett Knossosbesök.

”Ser ni”, säger jag och pekar, ”Triton är där ute!”

Kvällen före avresan läste vi om Poseidons son Triton. Åttaåringen spelar med, femåringen blir lite osäker först men om storebrorsan säger att han ser en pojke rida på en delfin vid horisonten, ja då måste det stämma.

Artikelbild

| Det är ett äventyr att upptäcka Knossos labyrintiska ruiner.

Lugn bussresa

Efter ett par dagar av sol och bad är det dags för resans höjdpunkt – besöket i Minotaurus labyrint. Vi har plöjt Maj Samzelius böcker ”Hjältar och monster på himlavalvet”, och ungarna är marinerade i grekisk mytologi.

Artikelbild

| Palatset byggdes för cirka 5|000 år sedan. Utgrävningarna påbörjades år 1900, och består av ruiner och återuppbyggda rum.

Hotellpersonalen hjälper oss att boka plats på bussen som ska ta oss till Knossos som ligger utanför Heraklion, Kretas huvudstad. Vi reser nästa dag i ottan, österut längs med kusten, på slingriga serpentinvägar med utsikt över vikar och stränder där bländvita små hus skymtar. Vi är bara ett tiotal resenärer och bussens tempo är sävligt.

Turen gör först ett stopp vid det arkeologiska museet i Heraklion, som är Kretas största stad. De viktigaste fynden från palatset i Knossos finns i museets samlingar. Vi hoppar över den guidade turen och går helt på lustkänslan och nyfikenheten. Vissa montrar svischar ungarna förbi, medan de fascinerat stannar framför sarkofagerna med skelett i. Roligast tycker ändå femåringen det är med alla nakna statyrumpor.

Artikelbild

| I det arkeologiska museet i Heraklion finns de största fynden från palatset i Knossos.

Vi äter lunch, ännu en souvlaki med pommes – en rätt som barnen aldrig verkar få nog av – på en skuggig tvärgata och går en liten shoppingtur innan bussen tar oss till Knossos, som ligger ungefär en halvmil söderut.

Solen står högt på himlen och det är stekhett. Trots högsäsong är det förvånansvärt lugnt på området, det kan bero på att det nästan är galenskap att inte vistas på en strand eller i skuggan i den här värmen.

Artikelbild

| De nakna statyrumporna var trots allt det allra roligaste, tyckte Knut, 5 år.

Fantasieggande

Nu är vi alltså äntligen här, i ruinerna av den minoiska kulturens religiösa och politiska centrum, byggt samtidigt som pyramiderna i Egypten, det vill säga för cirka 5 000 år sedan. Det minoiska folket hade ett annat språk och skriftspråk än sina grannar. Namnet kommer från Minos, som enligt mytologin var Kretas kung under den här tiden. Det finns många fantasieggande teorier om den minoiska civilisationen, bland annat att det var ett matriarkat, men man vet förhållandevis lite om vilka som bodde i här och hur de levde.

Artikelbild

| Tidiga morgnar och sena kvällar är stranden som lugnast. Då är man i stort sett ensam.

Palatset bestod av 1 300 rum hopkopplade av korridorer i olika former och storlekar. Här fanns bland annat en amfiteater, lagerrum och en egen flygel bara för administration. Här fanns rinnande vatten och konst på väggarna. Palatset var på sina ställen byggt i fem våningar och allt bredde ut sig på en yta av 24 000 kvadratmeter.

Myten om labyrinten

Artikelbild

| Med fyra barn mellan två och åtta år är viljorna många. Alla var i alla fall överens om att en av de bästa aktiviteterna var att kravlöst hänga på stranden.

Barnen går fullständigt i spinn trots hettan. De utforskar ruinerna med hela kroppen, de klättrar och springer, leker kurragömma och jagar varandra. Barns tidsuppfattning är som bekant begränsad så de är helt nöjda med informationen att ruinerna är "jättegamla". Vad som är sant och vad som är saga spelar inte heller så stor roll. Att det är palatsets alla rum och kringelkrokiga korridorer som har gett upphov till myten om att här fanns en jättelik labyrint, och att den nog inte fanns i verkligheten, säger jag inget om.

I stället får barnens fantasi extra näring av de labyrintiska gångarna – de hittar till och med ett litet fönster med galler och är övertygade om att det var här som ungdomarna hölls inspärrade innan de offrades till monstret Minotaurus. Vi följer den långa muren som sträcker sig längs utsidan av ruinerna. Barnen blundar medan de trevar med fingertopparna längs med stenen.

Artikelbild

| Palatset byggdes för cirka 5|000 år sedan. Utgrävningarna påbörjades år 1900, och består av ruiner och återuppbyggda rum.

”Så här måste det ha känts för Theseus och Ariadne när de kom in i den mörka labyrinten och skulle leta sig fram.”

Vi pustar ut i skuggan av de höga väggarna, dricker lite vatten och förundras över att vi befinner oss mitt i magin.