DIGGILOO
Det är sannolikt att Charlotte Perelli sammanfattar det bäst själv: ”Diggiloo är det mest folkliga och svenska vi har”. Föreställningen i Storforsen är töntig, spexig, högenergisk men inte särskilt hipp. Konceptet går hem hos publiken i de allra flesta av kvällens stunder.
Det går sansat till i Storforsen, ordningsvakterna står sysslolösa och Lotta Engberg kan obesvärat slå sig ner i publikhavet.
Diggiloo 2013 gör turnéstopp nummer 9 av 22 i Storforsen. Den samlade kraften från årets uppställning har fyllt klipporna med sisådär 4 000 personer. För knappt en femhundring får publiken cirka 40 shownummer med diverse kringarrangemang.
Genom Lasse Holms abdikering finns ingen uttalad förgrundsfigur, men det är lätt att snegla mot trygga Jessica Andersson som gjort Diggiloo-cirkusen i tio år. Även Charlotte Perelli känns självklar i sammanhanget, de stunder man inte funderar när det är dags att föda (beräknat den 5 augusti, for the record).
Föreställningens huvudingredienser är schlager, rockcovers och buskis. Konceptets uttalade ambition är att ha något för alla.
Kidsen kämpar för David Lindgrens autograf. De som är medelålders myser till Du är min man-allsången. Äldre öron spetsas i början av Per Anderssons summering av svensk schlagerhistoria. Fötter gungar i takt och huvuden nickar. Diggiloo är familjeunderhållning med garantisedel. Kanske är det därför 20-åringar tycks vara något underrepresenterade i publikhavet. De fräschaste låttitlarna under kvällen är Strövtåg i hembygden, Locked out of heaven och Gangnamstyle – och då känns den sistnämnda som förra höstens fluga. Hippt är alltså inget som kännetecknar kvällens föreställning.
Årets Diggilootema är 80-talet, till andra akten dukas nitar och AC/DC fram.
Komikern Per Andersson var mest av allt juckig i föreställningens inledning, men i andra akten får han publiken att gråta av skratt och plocka upp mobilkameran. Skälet är kastade kläder, med blott en hatt framför skrevet står han naken framför tioåringar och sjunger om just ”kuk i hatt”.
Jodå, Diggiloo är medvetna om sin töntighet. Därför ser de till att skoja om Andreas Weises påbrå. Därför drar Per Andersson fräckisar om sina kollegor. Därför rappar Lotta Engberg om sig själv med en stabil portion självdistans.
Det är töntigt i trevlig bemärkelse. Det är inte särskilt djupsinnigt, för här bjuds det på show. Och gästerna är nöjda bland picknickkorgarna.
Fotnot: På grund av pressläggning kunde inte PT se hela föreställningen.