Kristina Paltén är ultralöparen och äventyraren som också är utsedd till årets utflyttade Pitebo. Med sina 48 timmar på löpband är hon världsrekordhållare och 2015 blev hon den första kvinnan som sprungit ensam genom Iran. På 59 dagar färdades hon 184 mil medan temperaturen gick från tre plusgrader till dryga femtio.
Det är nu 2,5 år sedan Kristina sprang i mål i staden Bajgiran. Arbetet efteråt har tagit betydligt längre tid än både förberedelserna och själva äventyret – som till största delen har handlat om helt andra saker än löpning.
– Frågan om främlingsfientlighet var – och är – väldigt aktuell och bidrog till mitt beslut. Jag ville se och ifrågasätta mina fördomar, för att på mitt sätt bidra till att göra världen mer öppen.
Kristinas äventyr har resulterat i boken ”Den rädda löparen” och dokumentärfilmen ”Alone through Iran – 184 mil av tillit”.
Trailern till filmen börjar med ett klipp där Kristina filmar sig själv: ”Nu har jag startat och fy fan vad jag är skraj. Oj, nu kommer tårarna. Jag har kommit en kilometer, jag är skraj för att jag är ensam och för att jag inte förstår någonting”.
SE TRAILERN HÄR:
Dokumentären har visats på filmfestivaler i bland annat Ryssland, Grekland och Australien, den har gått på dansk bio och vunnit pris på en filmfestival i Murmansk.
– Det känns rätt häftigt att 20 miljoner människor har sett trailern, säger Kristina, som själv såg filmen för första gången på premiären.
I publiken fanns bland andra Irans ambassadör i Sverige.
– När jag var i Iran filmade vi människor hela tiden, de som vinkade och ropade och de som bjöd mig på mat, dryck och sovplats. Mycket av vad de sa förstod jag inte, men i dokumentären var deras ord översatta, så för första gången förstod jag vad de sa. Jag skrattade gott åt deras kommentarer. Att se filmen i sin helhet var magiskt.
.
Just nu är Kristina på en turné för att föreläsa om sitt äventyr.
– I början visste jag knappt vad jag pratade om. Det tog ett tag att begripa vad resan verkligen innebar för mig. Jag var medveten om att någon ur den iranska regeringen följde min blogg, men förstod inte att jag censurerade mig själv när jag skrev och pratade. Det tog nästan ett år innan jag vågade uttrycka kritik mot den iranska regimen. I Sverige, likväl som i Iran, finns människor som vill styra andra med hjälp av förtryck, hot och våld. Jag vet att den sidan finns även i mig, men från och med nu ska jag leva för att sprida det goda i oss människor, det innersta som är kärlek och samhörighet.
.
”Den rädda löparen” har Kristina skrivit tillsammans med författaren Desirée Wahren Staffin, men det var inte alls tanken från början.
– Jag planerade att ge ut boken själv, men ett förlag kontaktade mig så jag lämnade in 800 sidor som kändes riktigt bra.
Förlaget höll inte med och ville anlita en medförfattare.
– När jag förstod att vi skulle börja om från början tappade jag hakan. Jag hade lagt ner min själ och mitt hjärta i texten och det var svårt att acceptera att någon annan skulle formulera min historia. Men det blev ett fantastiskt samarbete och att boken blev bättre är det viktigaste.
”Den rädda löparen”, som Kristina också läst in som ljudbok, ska nu ges ut i ytterligare fem länder.
.
Kristina har tidigare berättat om sitt Iran-äventyr i Piteå, men nästa vecka är hon på plats igen. På tisdag visas ”Alone through Iran” på biografen i Piteå. Producenten André Larsson finns på plats och efter filmen blir det frågestund.
– Jag ska också hålla ett föredrag på Café Tittin i Norrfjärden och så ska jag signera böcker på bokhandeln. Det känns speciellt att få dela med mig av allt på hemmaplan.
Om lusten faller på blir det kanske någon löptur längs barndomens gator.
– Till vardags följer jag inget träningsprogram. För mig är löpning avslappning, jag springer för att må bra och rensa tankarna.
.
Från första början kom löpningen in i Kristinas liv under en tung period. Hon gick in i väggen, hon kunde inte få barn och hennes man lämnade henne.
– Jag lärde känna mig själv på nytt genom löpningen och insåg att benen kunde bära mig till platser där jag aldrig varit förut. För mig handlar löpning om att springa till något, vilket innebär att jag ibland behöver springa igenom rädsla, men aldrig om att fly. En del vill tro att jag började springa av sorg för att jag inte fick barn, jag kan känna att det är orättvist. Själv känner jag mod och uthållighet när jag springer. Klart det finns en smärta i barnlösheten, men den kan man inte springa ifrån. Ibland gör det ont, och då får det vara så.
.
Med 2,5 års perspektiv – vad skulle du säga att ditt
löpäventyr genom Iran gjort med dig som människa?
– Det är svårt att svara på. Jag hade en stark tro på människan innan, den tron är ännu starkare nu, jag har mött så mycket engagemang och vänlighet. Resan har också fått mig att fundera på extremister världen över. Jag tycker att det finns en hel del gemensamt i deras syn på till exempel homosexualitet, kvinnor och människor som är annorlunda. Löpningen genom Iran har gjort mig till en mer engagerad samhällsmedborgare.