I oktober 2008 framförde Niclas Wikström och Åsa Persson showen "Hur fan kunde Liza Marklund få en gatsten i Piteå?".
Efter det blev det tämligen tyst om Niclas.
Han flyttade nämligen till Stockholm, utan att riktigt vilja erkänna det.
- När jag flög till mina föreläsningar blev jag knäckt av att se alla utvandrande Pitebor på Kallax. Dessutom var jag ju tvungen att skaffa nya kompisar, eftersom alla åkte iväg. Jag hade till och med gått ut med att jag aldrig skulle flytta. Men så träffade jag en tjej, och hon skulle plugga i Stockholm. Då resonerade jag som så att jag har haft lättare att hitta jobb än tjej, och den här tjejen ville jag inte släppa.
Vi sitter i en taxi, på väg mot lunch i kvarteret Havssvalget på Östermalm.
Stockholm är soligt och försiktigt vårvackert.
- Jag stod inte för att jag flyttat, jag var skriven i Piteå ett och ett halvt år extra och flög upp till alla möten. Men jag började trivas och såg att det fanns en styrka i att projektleda i Stockholm och producera i Piteå. Tidigare har jag känt mig som en bluff, har inte alla det? Jag tänkte att företaget var bra - för att vara i Piteå. Men jag märkte att det vi gjorde höll nationellt och vi började växa. Då släppte lite av bluffkänslan, säger Niclas.
Företaget OMY, vars namn kanske mest varit känt för bloggen med samma namn, växte.
På drygt ett år gick de från fem till tjugofem anställda - och så bytte de namn.
- När OMY kom till Stockholm uttalade folk det "Oh my" och jag tyckte att det saknades ett "h". Däremot vill vi verkligen behålla produktionen i Piteå, det är ett bra säljargument och jag försöker alltid hitta en Piteåkoppling på mina säljmöten, senast var det en kund som älskat smältosten på Big boy. Det finns alltid något.
Läser man på Oh mys hemsida står det att de jobbar med webb, event, press och film.
Kontor finns på tre platser i Sverige.
- När folk frågar vad jag gör säger jag att jag säljer och projektleder. Att presentera idéer är nog min styrka.
I höstas fick Oh my uppdraget att bygga komikerduon Filip och Fredriks hemsida.
- Det var ett kul case som vi gjorde med stolthet. Det var ett kaxigt projekt, Filip och Fredrik är två fantastiskt kreativa herrar med härliga önskemål. De är roliga att jobba med och har pushat oss att skapa något riktigt bra. Hemsidan fick en rätt flippad form, men de vill ha den så.
En annan sak på kulkontot - ett sådant vill Niclas alltid ha igång - har varit arbetet med Gastrologik, där Oh my är en liten delägare.
Restaurangen öppnade i oktober och är redan prisbelönt. Bland annat har den förärats DN-priset "Gulddraken" i lyxklassen.
Det är till Gastrologik vi är på väg med taxi.
Dörr i dörr med restaurangen ligger deras nyöppnade Speceriet, där man kan äta lunch eller köpa med sig råvaror hem.
Vi börjar med surdegsbröd och fortsätter med bland annat stekt rödtunga med citrusmorötter och dillskum.
Niclas äter viltkorv med ekskivling.
Efter närmare tre år i Stockholm har han skapat sin plats i staden.
- Jag trivs jättebra nu och har insett att mitt jobb är lättare här. Jag har sällan planer i mitt liv, men jag tror att jag kommer att flytta tillbaka. Piteå är skönt eftersom det är tio minuter till allt, men jag saknar inte den sociala kontrollen. Det finns både fördelar och nackdelar med att alla vet allt, men det är lätt att bli rädd för att göra något dåligt. Man blir försiktig för att inte misslyckas, eftersom det får så stor genomslagskraft. Visst har jag gjort saker som inte varit det minsta lyckade, men det tar en också på väg någonstans.
Vi avslutar måltiden, hälsar på en av Gastrologiks delägare och tar en kaffe. Niclas lägger benen i kors och fortsätter.
- När jag bodde i Piteå tyckte jag mycket och stökade på och fick uppleva att folk tror mycket om en. Det tar ett tag att lära sig köpa det, därför var nog showen med Åsa det jobbigaste jag gjort. Vi hade sjukt kul ihop, men det var riktigt jobbigt att ha mammas kompisar i publiken. Det är lättare att tycka saker om Piteå när man inte är där lika ofta.
Medan vi väntar på taxin som ska ta oss till Oh mys Stockholmskontor pratar vi om jobb kontra fritid.
Niclas berättar om en familjeresa till San Augustin. Innan han åkte hade han kontakt med Svenska kyrkan på plats och under två majveckor satt han i sakristian och jobbade via Skype. Om kvällarna gick han ut och åt med familjen.
- Det är en fördel med det jobb jag har. Dessutom är jag rödhårig och skippar gärna chockrosa solbränna. På jobbet har vi ett koncept som heter Oh my-frihet. Det går ut på att man kan jobba på valfri plats i världen, bara det finns någon timme som stämmer överens med tidszonen i Sverige så att vi kan Skypa. Det är också så vi håller daglig kontakt med Piteåkontoret, dessutom åker jag upp rätt ofta och jobbar på plats. Vår generation är inte så intresserade av guldklockor utan är mer rörliga och X-box är mer intressant än kollektivavtal. Men vi försöker bygga en tillvaro där man vill vara kvar, det är kostsamt att tappa personal. Vi har faktiskt en löjligt engagerad och kompetent personal. Vi är som ett lag där alla verkligen ställer upp för varandra. Det är faktiskt rörande att se.
Halvvägs till kontoret börjar Niclas stressat titta sig runt i taxin.
Det visar sig att han glömt sin dator i en väska på restaurangen.
Han ringer, ber dem ta vara på väskan och slutligen kommer de överrens om att datorn ska budas till kontoret.
- Egentligen är det okej, jag klarar mig utan den ett tag. Mejlen finns ju i mobilen. Folk förväntar sig att man alltid är kontaktbar och det försöker jag vara. På dagen är det mitt jobb och på kvällen är det min hobby. Vissa veckor jobbar jag trettio timmar, andra närmare hundra, det är flexibelt. Om en kund mejlar på kvällen, då svarar jag ju. Det blir kanske tio minuters arbete och sedan slår vi igång filmen igen. Min sambo är kanske inte alltid så jättenöjd, men hon köper mina dåliga egenskaper. Jag är rätt disträ, tankspridd och stressad.
Niclas säger att han har en känsla av att hela tiden vara på väg, själv kallar han det för en rastlöshetsstörning.
- Jag är rädd för vardag och rutiner, att livet ska gå i ett hamsterhjul. Fast kanske kommer jag att vilja ha det så någon gång.
Vi närmar oss kontoret och Niclas pekar.
- Här uppe är det, vid thaimassagen.
I fönstret vid ingången står en trave av boken "90talet.se: eller vem fan komponerade modemljudet?".
Till sommaren ges den ut i pocketformat. Boken räknar Niclas som ännu ett projekt på kulkontot.
- Det var intressant att få ur sig den. Jag gillar att skriva men det innebär också rätt mycket prestationsångest. Jag är helt enkelt tryggare verbalt än skriftligt.
Hans arbetskamrater ler när de hör om den kvarglömda datorn.
I pentryt står bullar och grön mjölk framdukat vid kaffemaskinen. På diskbänken en trasa och bricka från Frau Furtenbachs produktserie "Pijtmåle", en hyllning till vackra vardagsord från norr.
På kylen, en inköpslista. "Mjölk, korv, kärlek och en slipmaskin."
Vardagseftermiddagen tar över. Niclas håller i ett möte och pratar i telefon.
Vandrar och pratar i telefon.
Vandrar lite mer.
Så kommer ett sms om att datorn är på väg.
Och på väggen nedanför mötesrummet har någon klottrat ordet "rastlös" på väggen.