Sofia var i början av tonåren och levde familjeliv med tre yngre syskon, mamma och pappa. Det var skola och fritidsaktiviteter och middag klockan sex.
Men en dag kom hennes pappa inte hem.
– Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att min pappa skulle hamna i fängelse. Han var den superbraiga pappan som följde på träningar och hjälpte till med läxor. Det fanns inte något misstänkt runt honom. Men en dag försvann han bara.
.
Nytt jobb?
De första nätterna var Sofia så orolig att hon inte kunde sova. Hon hörde sin mamma prata i telefon och förstod att något inte stämde.
– Det gick några dagar och sedan sa mamma plötsligt att vi skulle hälsa på pappa på hans nya jobb, berättar Sofia.
Hon, hennes bror och mamma åkte till anstalten Österåker några mil norr om Stockholm. Stod utanför de höga murarna i väntan på att bli insläppta.
– Vi gick genom en säkerhetskontroll och fick träffa pappa i ett litet rum. Där stod också två utredare från polisen, en tolk, en person från kriminalvården och fyra ur personalen på anstalten. Det var så stelt det kunde bli. Mamma och pappa fick inte röra vid varandra och direkt jag frågade något om varför han var där så avbröt utredarna. Han fick inte prata om det, säger Sofia.
När de gick därifrån krävde hon att få veta vad som hänt.
– Men jag fick inte veta någonting. Mamma sa hela tiden att pappa snart skulle komma hem, det visade sig att hon refererade till omhäktningsförhandlingarna var fjortonde dag.
.
Åkte i hemlighet till rättegången
Efter fem månader var det dags för rättegång.
– Jag förstod verkligen ingenting, min pappa var – och är – genomsnäll. Jag bestämde mig för att ta reda på vad som hänt, men mamma sa att det var förbjudet för mig att närvara vid rättegången.
Sofia tog sig dit på egen hand och fick veta vad hennes pappa anklagades för ner i minsta detalj.
– Det är inget som jag rekommenderar för ett barn, efter det började jag må ännu sämre.
Tingsrätten dömde Sofias pappa till ett långt fängelsestraff samt utvisning.
Domen överklagades och i hovrätten sänktes straffet till hälften och beslutet om utvisning upphävdes.
– I det läget hann jag aldrig tänka på det moraliskt dåliga i det han gjort. Det kom ikapp mig några år senare.
Sofia hade fullt upp att hantera en ny vardag, styrd av kriminalvården.
Samtyckesblanketter.
Besök på olika anstalter.
– Vi fick hela tiden anpassa oss efter pappas nya situation. På lördagar skulle vi besöka honom och på söndagar var vi tvungna att vara hemma, för då ringde han alltid.
.
Ingen fick veta
Sofia är äldst i syskonskaran, och det var hon och hennes bror som visste var deras pappa var. För de yngre syskonen var allt en hemlighet.
Sofia fick heller inte berätta i skolan, för släkten eller sina vänner.
– Allt berodde på att mamma inte ville att någon skulle veta att pappa satt i fängelse. Då kändes det inte som en stor grej, vardagen handlade om att skydda mina småsyskon från allt det hemska som hände vår familj. I dag tänker jag inte likadant. Jag tror inte på att ha hemligheter i familjer, jag tror på att prata öppet – annars blir ämnet farligt och tabubelagt. Själv fick jag hitta på hundratals lögner för att bevara hemligheten. Till slut kom jag inte ihåg vad jag hade sagt till vem.
Den enda som visste något ville inte prata om det.
– Min bror ville inte prata om det då och vill fortfarande inte göra det. Vi har hanterat det väldigt olika, jag berättar gärna – men jag har en överenskommelse med pappa. Jag delar med mig av min berättelse, men offentligt så gör jag det anonymt av respekt för det liv som pappa har byggt upp i dag.
.
Ingen förstod
När Sofias pappa fått sin dom fastställd märkte personalen på skolan att Sofia mådde dåligt.
Då levde hon med lögnerna, samtidigt som hennes mamma åt starka mediciner för sin depression och Sofia själv fick ta stort ansvar för sina syskon.
– Från skolan gjordes en orosanmälan och jag fick en kontaktperson via socialtjänsten. Jag pratade också med skolkuratorn en gång i veckan, men inget av det hjälpte. Jag upplevde att ingen förstod. De visste inget om säkerhetskontroller, hur anstalten såg ut eller hur komplicerat det var med alla blanketter, säger Sofia.
.
Ingen hade anat
Så kom hon i kontakt med organisationen Barn och ungdom med förälder/familjemedlem i fängelse, Bufff.
– Där kunde jag prata öppet om mina känslor och de förstod exakt vad jag menade. Deras lokal blev som ett andra hem för mig, där kunde jag vara mig själv utan lögner. Det var först när jag själv blev så gammal att jag själv kunde börja jobba för organisationen som mina vänner fick veta vad som hänt i min familj. De frågade hur jag kunde brinna så mycket för just den frågan och då berättade jag. De hade aldrig anat något.
.
Åkte till fängelset för att göra läxor
Sofia säger att hon till en början var otroligt arg på sin pappa.
– Under en period besökte jag inte alls honom, men med tiden lärde jag mig att leva med situationen. Tack vare min ungdomsledare på Bufff fick jag hjälp att se skillnad på person och handling. Jag förstod att min pappa inte var sitt brott och att jag fick älska honom om jag ville – även om det han har gjort var jättedumt.
Sofia åkte till fängelset, ställde alla frågor hon hade och började sedan besöka sin pappa regelbundet för att göra sina läxor ihop med honom.
– Samtidigt fick han lära sig att vara pappa på distans, jag tror att han gick någon kurs. Och varje vecka fick jag min veckopeng i ett kuvert från fängelset.
.
Julen hemsk tid
När Sofia började besöka sin pappa på anstalten tittade hon i smyg efter blåtiror.
– Någonstans trodde jag att det var som i alla filmer och var orolig för att han inte sa sanningen om hur det verkligen var att sitta i fängelse. Jag tänkte att han förfinade för min skull.
Hemma fick familjen anpassa sin vardag och flyttade till ett mindre boende.
– För mig spelade det inte så stor roll. Det materiella var inte viktigt, bara jag visste att pappa hade det bra.
Men det fanns en tid på året då familjesituationen blev extra kännbar.
Och det var kring julen.
– Redan i början av december såg jag att mamma började må sämre, allt kom liksom över henne tror jag. Jag kommer från en kultur då julen är den viktigaste högtiden och vi firade alltid stort med familj och vänner. Men när pappa satt i fängelse slutade hans familj att höra av sig och vi blev helt ensamma. Vi hade ingen. Vi firade hemma och mamma mådde inte så bra. Det fanns heller inga pengar till julklappar och det var svårt att kunna hålla upp fasaden för mina kompisar som undrade varför vi inte reste utomlands längre och varför jag inte hade nya fina kläder. Jag fick sälja min mobil för att mamma behövde pengar.
.
Chock för honom
Sofia var 17 år då hennes pappa blev fri.
– Det var också tufft. Mamma hade inte så mycket regler och vi hade lärt oss att leva utan pappa. Så kom han hem och det blev en chock för honom att den flicka jag var förut inte längre fanns kvar. Jag var på fritidsgården och hade killkompisar. Han ville sätta gränser och vi hade en hel del konflikter i början. Vi fick kompromissa båda två, men han förstod att allt inte kunde vara på hans villkor. Han hade varit borta för länge.
I dag är Sofia drygt 20 år. Hon säger att hon har en bra relation med sin pappa.
– Han lever ett helt vanligt liv med mamma. De bor med mina småsyskon i ett hus ungefär en timme från mig. Jag besöker dem en gång i veckan.
.
"Inte en gång till"
Sofia säger att hon funderat på om hennes pappa riskerar att begå kriminella handlingar igen.
– I början var jag väldigt orolig och ringde säkert tio gånger per dag, bara för att kolla så att inte polisen hade hans telefon. Men jag insåg att det inte var så hälsosamt. Sedan sa jag till min pappa att om du gör något kriminellt igen så vill jag aldrig mer se dig. Jag vill inte gå igenom det här en gång till. Det tog hårt på honom, och jag tror inte att han kommer att göra det igen.
Sofia fortsatte i ungdomsgruppen hos Bufff tills hon själv började jobba för föreningen. Senare timvikarierade hon samtidigt som hon studerade till beteendevetare. Efter en period som vårdare på en högsäkerhetsanstalt inom kriminalvården jobbar hon nu som familjestödjare på Bufff.
Möter barn och unga med samma funderingar och känslor som hon själv hade.
.
Inga julklappar i dag
I dag firar Sofia motvilligt jul. Först med sin sambos familj och sedan med sin egen.
– Efter allt som hände när pappa satt i fängelse så firar vi inte längre med hans släkt, men mamma och pappa bjuder in vänner som vi firar med.
Sofia själv gillar inte längre julen som högtid.
– Jag vet att det i år finns barn som känner som jag gjorde en gång i tiden. Jag vet att julen är orättvis och att alla inte har möjlighet att fira. Jag har en julgran hemma, men inga paket under den och själv tar jag inte emot julklappar. Den som vill ge mig något får skänka pengar till välgörenhet, då vet jag att fler barn får möjlighet till en fin jul.