Bredvid tv:n i Ulrica Sundqvists och Gunnars Ericssons trerumslägenhet på Henriksdalsberget i Stockholm står en inramad dödsannons.
Bilden föreställer Ulricas pappa, som gick bort fyra månader innan hon blev gravid.
- Under alla år av barnlängtan, av alla undersökningar, operationer och oro är det jobbigaste att pappa aldrig fick uppleva det här, säger Ulrica. Han var engagerad hela tiden och vi pratade ofta på telefon.
Ulrica och Gunnar blev ett par 2004.
De flyttade snart ihop i Gunnars hus i Bergsviken utanför Piteå, och när de varit tillsammans i ungefär ett år började de försöka bli gravida.
- Ett år innan vi träffades hade jag opererat mig för cellförändringar och jag trodde att det kunde påverka våra chanser att bli med barn, så vi började försöka rätt snabbt, säger Ulrica.
Men något barn blev inte till.
Efter en tid gick de igenom en utredning för barnlöshet.
- Man kan säga att vi hade klippkort hos landstinget. Vi gick igenom många undersökningar, fick lite olika diagnoser och Ulrica fick äta en hel del mediciner, men inget hjälpte, säger Gunnar.
Han ställer sig upp och vaggar omkring i vardagsrummet. Snart sover Pontus, som nu är fyra månader, mot hans axel.
För det blev ett barn till slut.
Men resan hit har varit lång. Och dramatisk.
- Vi fick träffa olika läkare hela tiden och blev galna på att berätta vår historia gång på gång. Vi fick höra att vi skulle slappna av och det försökte vi göra. Vi fick höra att vi skulle åka utomlands, så det gjorde vi. Sedan sa de att vi skulle skaffa hund för att ha något annat att fokusera på. Det gjorde vi också. Men ändå blev det inget barn, säger Gunnar.
- Jag tycker att vi fick dålig uppbackning och är väldigt besviken på bemötandet från sjukvården i Norrbotten. När de sa att det inte skulle vara någon idé att pröva IVF så knäckte det mig, säger Ulrica.
På grund av sin övervikt fick hon så småningom göra en gastric bypass-operation, för att gå ner i vikt och därmed underlätta för en graviditet.
- När jag låg i sjuksängen och skulle rullas iväg till operation ringde telefonen. Det var Gunnar som berättade att han precis blivit uppsagd för jobbet. Vi kände direkt att vi inte hade något som band oss till Piteå, utan bestämde oss för att börja om på nytt.
Under operationen förlorade Ulrica mycket blod och när hon senare gick på toaletten på sjukhuset svimmade hon och bröt fotleden. Från rullstolen började hon ringa och söka jobb - i Stockholm.
I den renoverade trean på Henriksdalsberget råder lugn och ro. När Pontus vill ha mat, kräks eller behöver byta blöja hjälps Ulrica och Gunnar åt. Ofta ordlöst, med ett självklart samspel.
- När vi kom till Stockholm hade vi inte mycket hopp, men vi bestämde oss för att vi inte ville sitta på ålderdomshemmet och känna att vi aldrig försökte, säger Gunnar.
Paret påbörjade sitt första IVF-försök på Huddinge sjukhus.
De väntade på helspänn, för att få veta om något av de fyra äggen som plockats ut hade blivit befruktade och överlevt.
Efter återinsättningen väntade två långa veckor av just väntan.
- Jag vågade nästan inte göra någonting under den tiden, jag var så rädd att något skulle gå fel. Men en jobbarkompis hade slutat, så jag följde på avtackningsmiddagen och drack ett vinglas. Sedan spydde jag. Jag ringde Gunnar och bad honom hämta mig eftersom jag fått magsjuka. Jag vågade inte tro något annat, säger Ulrica.
Det utsatta testdatumet närmade sig, men Ulrica övervägde aldrig att tjuvtesta.
- Nej jag ville inte bli besviken, testar man för tidigt är det inte säkert att det visar något. Och jag hade blivit besviken så många gånger förr.
Men natten till det aktuella datumet sov hon ingenting.
Vid halv fem på morgonen tassade hon upp.
Tillbaka i sängen låg hon länge och tittade. För det där magiska plusset på stickan hade infunnit sig.
- Jag tänkte att det ljög, det måste vara fel. Sedan väckte jag Gunnar.
I vecka åtta fick de via ultraljud för första gången se ett litet hjärta picka.
- Jag kände inget speciellt under början av graviditeten och var livrädd att jag skulle tappa det. Fram till vecka tolv var det faktiskt som en mardröm.
Tio veckor senare, på rutinultraljudet, såg de återigen ett pickande hjärta.
- Då blev det lite mer på riktigt. Men jag kände aldrig den där lyckan som många beskriver. Jag var mest orolig och tordes knappt göra något. Varje gång jag var hos barnmorskan bad jag henne lyssna på hjärtljuden, säger Ulrica. Vi har bara väntat på fler motgångar hela tiden.
Och motgångarna kom, men inte förrän senare i graviditeten.
På jobbet hade Ulrica hela tiden varit öppen med deras historia.
- Jag fick mycket stöd och uppmärksamhet, men samtidigt fick jag uppbåda mod och spela med. Varje gång någon sa grattis fick jag fram ett halvhjärtat tack, själv var jag övertygad om att det skulle gå fel. När jag kom hem gick luften ur mig, varje dag.
Innan hon blev gravid gjorde frågorna från omgivningen om "de inte skulle skaffa barn" ont. Det blev känsligt och jobbigt när vänner blev gravida.
- Man ska inte ställa sådana frågor om man inte kan hantera svaret, säger Ulrica. Visst tyckte jag att det var jobbigt att folk frågade, men jag lessnade på att bädda in historien. Många visste inte vad de skulle svara när jag var ärlig, men jag tänker att de kanske får sig en tankeställare till nästa gång. Det är egentligen ingenting att hymla om, barnlöshet är vanligt och eftersom vi har varit öppna är det många i liknande situation som har kommit och pratat med oss.
- Sedan har vi hela tiden haft en jargong som har lättat upp allt. Vi har skämtat om det och vi har inget att skämmas över. Visst, jag har runkat i en burk på handikapptoaletten, men det är inget mer med det, säger Gunnar.
Under tiden vi pratar hämtar Ulrica en tjock mapp, där de sparat alla papper från sina sjukhusbesök.
- Vi har kvar alla papper och vill verkligen berätta för Pontus att han är ett IVF-barn. Han ska få veta hur vi kämpat för att få honom, säger Ulrica.
Ett ultraljud i vecka 32 visade att bebisen vägde närmare 19 procent under kurvan och det konstaterades att Ulrica hade havandeskapsförgiftning.
I vecka 34 låg bebisen drygt 26 procent under.
- Jag blev livrädd och fick en akuttid på specmödra samma dag. Gunnar kom från jobbet och jag kände att jag fick den där bekräftelsen på att något skulle gå fel.
- När fick jag besked att förlossningen skulle sättas igång släppte allt för första gången. Jag började gråta och ringde till Gunnar och sa att han fick sluta jobba "för vi ska ha barn i dag".
Då var Ulrica i vecka 37.
Förloppet tog tid, Gunnar hann bland annat åka hem för att ta emot inglasningen till deras balkong.
Men senare på natten skulle allt gå mycket fort.
- Jag fick mer och mer ont. Inte ens morfin hjälpte. Jag minns att jag mitt i allt tittade på Gunnar som såg så lidande ut. Då tyckte jag att "nu skiter vi i det här och åker hem istället".
Mitt i all smärta togs beslut om katastrofsnitt.
Fyra minuter senare var Pontus född.
Då visade det sig att Ulrica drabbats av Hellp, ett för henne livshotande tillstånd.
Varken hennes njurar eller lever fungerade, men när läkarna tog ut dem ur kroppen kom de igång igen.
I rummet intill satt Gunnar, ovetande om att hans sambo kämpade för livet i hans närhet.
På en film i mobilen visar han Pontus första minuter i livet. En mängd händer jobbar synkroniserat och bestämt med den lilla kroppen.
Någon frågar vad han ska heta och Gunnar svarar förvirrat, "Pontus, tror jag!". Och så lägger han till att nu är det nog snart dags att köpa snöskoter åt honom.
Alla kuvöser visade sig vara upptagna och en liten stund senare låg Gunnar med bar överkropp och sitt nyfödda barn inbäddat på bröstet i en sal.
Tiden gick, men ingen Ulrica kom.
- På morgonen, sex timmar senare, började jag känna mig orolig. Jag tänkte att hon borde inte ha dött, då skulle jag veta det. Men ändå kom tankarna. Hur skulle jag fixa det här själv?
När Ulrica vaknade låg hon bakom ett skynke.
Hon tittade ner på magen och såg att där inte fanns något barn längre. När hon försökte ropa på hjälp hade hon ingen röst.
- Det var som i en skräckfilm, jag hörde människor passera i närheten men kunde inte göra mig hörd.
Så småningom kraxade hon fram ett hjälp och fick veta att hon fått en son.
Gunnar filmar när Ulrica för första gången håller sitt barn.
Hon stryker honom kärleksfullt under minifoten och Gunnar frågar "Är du lycklig nu?".
"Nej", svarar Ulrica. "Jag är hög!"
- Allt var så overkligt, jag hade ont och kunde varken hålla eller mata Pontus. Jag hade väldigt svårt att ta till mig vad som hänt och ville bara åka hem. Min läkare kom och satte sig på sängkanten och sa allvarligt "Förstår du hur nära vi var att förlora dig?". Men jag ville bara hem.
Efter sju dagar skrev hon ut sig själv.
På Fars dag återvände den lilla familjen till lägenheten.
Ulrica fick äta ett flertal mediciner, bland annat har hon drabbats av högt blodtryck efter förlossningen.
På grund av det fick hon ge upp tanken på att amma.
- De första två månaderna sov vi nästan ingenting. Vi tänkte hela tiden att han bara var till låns, vi trodde aldrig att det skulle hålla och var övertygade om att han skulle sluta andas. Vi levde i skräck, säger Ulrica.
Pontus har nu fyllt fyra månader och av all oro, väntan och dramatik märks inte mycket. Det skulle vara andningslarmet, som Ulrica fortfarande testar minst en gång om dagen.
- Vi har fått erbjudande om professionell hjälp för att bearbeta allt, men vi känner båda att vi pratar om det i vardagen hela tiden och det räcker. Nu börjar vi våga tänka framåt, men när man sitter i bilen på väg till jobbet så rullar det vi varit med om i huvudet. Hade vi varit någon annanstans under förlossningen så kanske vi inte suttit här båda två, säger Gunnar.
Medan Pontus sover i spjälsängen dricker vi kaffe.
Ulrica och Gunnar ska snart lämna lägenheten för ett nyinköpt hus i Västerhaninge. Vi kikar på prospekt och fikar bullar.
Pratar inredning, renovering - och om det där syskonet som aldrig kommer att bli.
- Innan vi fick Pontus hade vi bestämt oss för att det skulle räcka med ett barn. Därför kändes det inte som om världen gick under när läkarna sa att de inte kan garantera mitt liv vid en till förlossningen. Just nu känns inte det slaget så hårt. Men för mig känns det trist att ha missat förlossningen. Jag hade velat ha honom först på mitt bröst, det kommer jag aldrig att få uppleva. Gunnars filmer är det enda jag har.
Och så Pontus.
I verkliga livet.