Den här artikeln handlar om civilkurage i husen där vi bor.
Nina och Peter Rung kallar det helt logiskt för huskurage.
Sedan 2014 är Huskurage en ideell förening, som arbetar för att rädda liv.
– I Sverige dödas varje år runt tjugo personer, de allra flesta är kvinnor, av sin nuvarande eller tidigare partner. Eftersom våldet sker i hemmen krävs det något annat än de verktyg samhället har i dag för att arbeta mot våld i nära relationer, säger Nina.
Det är precis det tomrummet de vill fylla.
– Med Huskurage vet de som är utsatta att de kan få hjälp och de som utsätter vet att de inte kan fortsätta utöva våldet i det tysta. De vet att grannarna kommer att ingripa.
.
Allt började när Nina jobbade inom Stockholmspolisen som utredare av grovt våld i nära relation samt våld och sexualiserat våld mot barn.
– Jag kände mig ofta frustrerad eftersom grannar kunde berätta en massa saker. De hade hört gråt och skrik, men allt kom fram först när vi knackade dörr och sökte efter vittnen.
Nina diskuterade frågan med sin man, som jobbar med våldsprevention. De kom fram till att det behövdes en policy, så att grannar som hör bråk, gråt eller dunsar vet vad de ska göra.
– När vi startade Huskurage fanns det visserligen lappar i trappuppgången, men de handlade om vart man kunde vända sig när våldet redan skett. Det ville vi ändra på.
.
Till att börja med införde de policyn i bostadsrättsföreningen där de själva bodde.
Målet var och är att Huskurage ska bli en folkrörelse.
– Att införa Huskurage är både gratis och busenkelt – men det kan kosta liv att låta bli. Våld i nära relationer är faktiskt klassat som ett folkhälsoproblem och som en epidemi av Världshälsoorganisationen och av Världsbanken, säger Nina.
.
Men hur ska man då göra om man hör ljud som gör oss oroliga från grannens lägenhet? Nina drar i handbromsen och säger att man först måste känna till lite fakta.
– Siffrorna för anmäld misshandel och våldtäkt har ökat ständigt sedan 90-talet. Våld drabbar även barn som lever i hem där de bevittnar våld eller själva blir utsatta. Rädda Barnen räknar med att vart tionde barn lever i hem med våld. Det innebär minst två elever i varje klass. Och med tanke på att ungefär tjugo kvinnor dödas av sin partner varje år innebär det också att barn förlorar sina mammor. När man förstår hur stort problemet är blir det lättare att förstå att vi måste agera, säger Nina och fortsätter:
– Om du bor i ett bostadshus med fler än fyra, fem lägenheter är risken stor att någon i ditt hus blir utsatt. Det kan också handla om vuxna som missbrukar, där barn far illa.
.
Huskurage-metoden går ut på att agera som när det brinner.
Alltså, när vi hör konstiga ljud från en annan lägenhet ska vi rädda, larma och släcka.
– Först reagerar vi med oro. Vad är det som händer? Sedan försöker vi lokalisera var det händer. Stå utanför dörren en stund, lyssna genom brevinkastet. Ring polisen och knacka sedan på och förklara att du hörde ljud och känner dig orolig.
Vågar man inte ringa på själv kan man ta hjälp av en granne. Ett annat alternativ är att knacka på och fråga om man får låna socker eller en telefon. Ytterligare ett alternativ är att ringa på och gå därifrån.
– Bara att plinga på och gå därifrån avbryter misshandeln för stunden och kan rädda liv. Det ger också en signal till den som är utsatt. Du är inte ensam, det finns någon som hör dig.
.
Om det tar tid innan polisen kommer, ska man fortsätta att hålla koll och kanske knacka på dörren ytterligare någon gång. Det finns kvinnor som vittnat om att den handlingen gjort att de överlevt.
– Det som hindrar oss från att agera är ofta okunskap. Ju mer kunskap vi har desto större är chansen att vi hjälper människor i situationer där vi tidigare inte vågat ingripa. I Sverige pratar vi om att ”min hem är min borg” och i termer om privatlivets helgd och därför anser vi många gånger att vi inte ska lägga oss i.
Det är ett feltänk, konstaterar Nina.
– Det är väl jättebra om du har fel. Dessutom har du visat att du bryr dig och det skapar trygga boenden i längden.
.
En annan sak man kan vara rädd för är att personen som öppnar dörren är arg och kanske våldsam.
– Män som utsätter sin partner för våld vill inte bli förknippad med att vara kvinnomisshandlare och skulle aldrig ge sig på kollegor, vänner eller andra människor. Därför är det ofta en vältalig och trevlig person som öppnar dörren.
Nina tycker också att man ska ställa sin rädsla i proportion till att någon kanske blir misshandlad – eller i värsta fall dödad.
.
Nu står julledigheten inför dörren. För många, främst kvinnor och barn, är det en svår tid.
– De andningshål som man har i vanliga fall försvinner under loven när skolan stänger och röda dagar ger längre ledighet från jobbet. Alkoholkonsumtionen kanske ökar och därmed risken för våld. Det som är en härlig tid för många är för andra ett rent helvete. Barnen är hänvisade till de vuxna i familjen och det finns ingenstans att ta vägen. Ingen snappar upp signalerna om att något är fel – utom grannarna.
Det handlar inte om ta på sig superhjältecapen, menar Nina, utan om att vara medmänniska.
– Jag hoppas att tanken på att man kan göra skillnad är peppande. Knacka på och visa att du bryr dig. Gör det hellre en gång för mycket, än en gång för lite. Målet måste vara att våld i nära relationer ska upphöra. Något annat är otänkbart