Remember Me
Betyg: PPPP
I Neo-Paris år 2084, har företaget Memorize skapat ett hjärnimplantat som tillåter folk att spara, dela och ta bort minnen. Kontrollen över nätverket som minnena sparas i och delas över har gett Memorize oerhörd makt och har tillåt dem skapa en övervakningsstat. Spelet tar sin början då den ökända minnesjägaren Nilin som har förmågan att stjäla och mixa om andras minnen, får sina egna minnen rensade av Memorize i fängelset hon spärrats in i.
Hon räddas av den märkliga personen Edge som berättar för henne att hon är en Errorist vilket innebär att hon är del av den rebellgrupp som är ute efter att störta Memorize. En kamp tar sin början, både för Nilin att få tillbaka sina minnen, och för Erroristerna att mäta rättvisa i en orättvis värld.
Omedelbart märker jag hur jag dras in i den dystopiska framtiden spelet tar plats i. Det är smutsiga gator upplysta med neonljus, disiga skyskrapor och bakgrundmusik i en genial kombination av symfoni och elektronika. Remember Me är även ett exempel på när en linjär handling verkligen fungerar, även om världen är en sådan jag så gärna velat se mer av.
Men spelet visar inte bara upp vacker stämning och en meddragande handling, det bjuder på ett gameplay bortom mina förväntningar. Det krävs tänkande, och ofta snabbt sådant, i många av de vilt varierande spelmomenten. Speciellt minnesmanipulationen stod ut för mig. Stridssystemet är snabbt, flytande och väldigt anpassningsbart efter olika spelstilar. Det erbjuder även en taktisk utmaning till hängivna spelare samtidigt som det är lätt att komma in i.
Friklättrandet däremot lämnade mig med en känsla av mer att önska, ofta känns kontrollerna klumpiga och framkomligheten är väldigt begränsad.Men det starkaste intrycket spelet ger mig är en känsla av att det här är något nytt, att här har Capcom träffat rätt någonstans. Remember Me är ett vackert exempel på hur spel kan användas som berättelsemedium, utan att förlora det som gör det till ett riktigt bra spel.