För Daniel Richardsson började det med den så omskrivna bilolyckan där han förlorade en vän och trasade sönder knät. För Johan Olsson med en trasslig säsong där ett överansträngt revben nästan fick honom att ge upp OS-drömmen.
I fredags tog Olsson silver och Richardsson brons på 15 km klassiskt. På söndagen kulminerade de galna säsongerna med att de, tillsammans med Lars Nelson och Marcus Hellner, förde fram Sverige till ännu en medalj och ännu ett stafettguld i Sotji.
– Det är klart att jag är väldigt lycklig. Dels att bara ta sig till OS utifrån det som varit, och sedan att få åstadkomma den form jag är i nu och få komma hem med minst två medaljer. Det är klart att det är fantastiskt, säger Daniel Richardsson.
I Vancouver för fyra år sedan körde Richardsson förstasträckan i guldstafetten. Den här gången fick han ta hand om den andra, och låg helt lika med finländaren Iivo Niskanen när han växlade över till Johan Olsson.
För Olsson innebar det att han gav sig ut på det första ordentliga fristilspasset sedan han skadade sig i mitten av december, något som gjorde att han kände en viss oro när han gav sig iväg.
– Den där sista lilla styrkan som jag kanske hade på VM i Val di Fiemme i fjol, den saknas ju. Men om man ser hur Lars och Daniel åkte så tror jag på ett sätt att vi hade kunnat ställa upp laget hur fasen som helst. Vi hade vunnit ändå, säger Olsson.
Själv skickade Olsson ut Marcus Hellner med en ledning på 14 sekunder på den sista sträckan. Sedan väntade en nervös väntan innan Hellner greppade den svenska flaggan och defilerade i mål på stadion.
– Det var någon slags deja vu från Vancouver när Marcus gick över mållinjen. Det är så jävla kul att vinna stafetter, där det är hela laget som vinner. När Danne säger det på engelska att vi vunnit "back to back olympic gold", det låter ju ganska coolt, säger Johan Olsson.
– Det är nog det grymmaste, att vi var regerande mästare och att vi tog det igen. (TT:s utsända)