Vi befinner oss i staden Herat i nordvästra Afghanistan och året är 2005. Staden är Afghanistans tredje största och här bor över 500 000 människor. Längs en av de livliga gatorna hittar vi Piteåbon Fariba Haidari. När hon var liten flydde hennes föräldrar till Iran för att undkomma kriget mot Sovjet. Nu är hon 29 år och har precis flyttat tillbaka till Afghanistan. Herat har alltid varit en livlig stad men sedan amerikanska trupper störtat talibanerna från makten finns det en grupp som för första gången på årtionden vågar låta sina röster höras på stadens gator: kvinnorna. Det är dessa röster som Fariba nu lyssnar efter. På gatorna, på bussar, på caféerna.
– Jag hade precis flyttat tillbaka till Afghanistan. Jag hade så stora förhoppningar och ville göra så mycket. Jag ville filma och berätta berättelser. Jag promenerade mycket och åkte publika transportmedel. Jag lyssnade på människor omkring mig och hörde många kvinnor prata om sina liv. Det var som att gå mellan dröm och verklighet. Det gick inte att förstå det mörker de upplevt.
Under en filmkurs i Iran har Fariba blivit passionerat intresserad av film. De dikter hon skrev som liten flicka har hon filmatiserat och sedan dess är det kvinnornas berättelser hon dras till. När hon nu flyttat tillbaka till Afghanistan hoppas hon samla kvinnliga erfarenheter i en ny film. Men gamla vanor dör långsamt och trots att friheten för afghanska kvinnor vuxit sedan talibanerna föll finns det strukturella förtrycket mot kvinnor kvar, något Fariba snart blir varse.
– Jag hade samma kläder som jag hade i Iran och där har man inte heltäckande slöja. Jag minns blickarna från männen på gatan, och trots att jag gick samma gata varje dag var blickarna alltid desamma. Till slut tog jag på mig slöjan. Bara för att slippa de där blickarna. Det var en väldigt stor besvikelse för mig. Att jag blev bemött på det sättet för att jag var kvinna.
När så hennes filmer börjar visas övergår de ogillande blickarna i hot. En film hon spelat in om kvinnors situation i landet under olika perioder leder till protester bland religiösa studenter när den visas på en festival i Mazar. Fariba börjar känna sig förföljd och hennes familj är orolig för hennes säkerhet.
– Min mamma slutade sova, hon satt hela tiden uppe och väntade på mig. Jag själv gick runt med en känsla av att något hemskt skulle hända. Till slut gick det inte längre. Jag ville göra film, men om man blir hotad för en film som inte ens är speciellt kritisk mot systemet, vad kan man då uträtta? Även om man själv beslutar sig för att ta risken och vara modig så råkar ens familj också illa ut.
Fariba tvingas välja. Antingen låter hon sig tystas eller så måste hon ge upp sitt liv i Herat. 2012 lämnar Fariba Afghanistan, tvingad i exil av de konservativa krafter som inte vill se att Afghanistans kvinnor ska vara fria att leva sina liv som de själva vill. Fariba kommer till Sverige, ett land långt från Afghanistan men som Fariba känner igen tack vare hennes favoritregissör Ingmar Bergman. Migrationsverket skickar henne till en flyktingförläggning i Boden. Samtidigt som hon lär sig svenska börjar hennes önskan att filma igen göra sig påmind.
– Trots att jag älskar det tog det ganska länge innan jag började om med film. Jag visste inget om hur man söker projektbidrag och liknande. Jag gjorde ett filmprojekt tillsammans med ABF samtidigt som jag läste svenska. Vi filmade lite från valborg och matkulturen här uppe, material som skulle hjälpa flyktingar som kom hit, berättar hon.
I dag är Fariba Haidari flerfaldigt prisbelönt filmregissör. Hon bor i ett hus i Piteå tillsammans med sin man Hussein och deras 9-årige son. Det kreativa arbetet utför hon på sidan av sin anställning som sjuksköterska på Piteå sjukhus. Trots att tiden för filmarbetet är begränsat har Fariba under de senaste åren släppt flera filmer, varav flera blivit uppmärksammade på internationella filmfestivaler.
– Jag jobbar nattskift, så det gör att jag får lite kortare arbetstid. Just nu jobbar jag 75 procent. Då har jag ganska gott om tid att jobba på manus. Sedan söker jag semester och pusslar när det blir dags att filma, säger hon.
Sin passion trogen är det kvinnornas berättelser hon dras till och vill berätta. Sedan tre år tillbaka arbetar hon bland annat med en dokumentär som följer afghanska kvinnors kamp mot den nya regimen. När man pratar med Fariba får man känslan av att dessa kvinnors röster surrar i henne, att de trängs för att få komma ut.
– Under hela min uppväxt har vi haft krig. Mina föräldrar har offrat så mycket och det är så många kvinnor som har plågsamma historier att berätta. När jag har möjlighet att kunna berätta deras historia så känner jag ett ansvar för det. Jag vill att de här berättelserna ska komma fram till världen, säger hon.
När hon först kom till Piteå hoppades Fariba på att en dag kunna återvända till Afghanistan, men sedan talibanerna åter övertagit makten i landet förbereder sig Fariba på att hennes exil kan bli livslång.
– Alla i min generation försökte skapa ett modernare och bättre samhälle. Alla försökte göra det bättre för kvinnorna. Vi hade demokrati och kvinnor hade möjlighet att utbilda sig. Flickor och kvinnor fick komma in i samhället. Sedan kom talibanerna tillbaka. Nu är allt borta.
I arbetsrummet i Piteå trängs plaketter och andra priser med filmaffischer, den mest utmärkande från hennes film "Leila". Filmen skildrar en transsexuell 64-årig flickskolelärares liv i Herat och belönades under våren med en guldbagge.
– Det var otroligt. Jag var så glad över att ha blivit nominerad men kunde inte ens föreställa mig att jag skulle vinna. Det är viktigt för mig. Att de här kvinnornas liv som intresserar mig också intresserar andra. Att världen ser dem.
Från sitt arbetsrum i Piteå fortsätter Fariba Haidari att skriva de afghanska kvinnornas berättelser. Hennes första långfilmsmanus har precis blivit färdigt, en milstolpe i karriären och en tribut till berättelsernas och litteraturens betydelse i ett fritt samhälle.
– Det handlar om en ung afghansk kvinna som älskar böcker och som har en bokklubb. Hon försöker rädda böckerna undan talibanerna. Det blir den första professionella långfilmen jag gör. Det känns stort, säger hon och ler i soffan i Piteå.