Musikal: Jesus Christ Superstar
Med: Ola Salo, Peter Johansson, Gunilla Backman, Daniel Engman, Janne Åström, Rolf Lydahl, Johan Wahlström med flera
Regi: Ronny Danielsson
Svensk översättning: Ola Salo
Plats: Skellefteå kraft arena
Längd: 46 + 53 minuter
Publik: Cirka 2 600 personer. Det sägs att vardera föreställning har lockat 3 200 personer. I så fall har omkring 9 000 personer sett musikalen under helgen.
Maria Magdalena bär läderjacka, lärjungarna är ett mc-gäng, scenografin en verkstadshall i Mad Max-anda och Jesus, ja, han åker kundvagn in i Jerusalem. Succémusikalen Jesus Christ Superstar håller modernt snitt och när Ola Salo och resten av ensemblen drar på frälsartåg genom landet har Skellefteå varit först ut med tre föreställningar. Det här övertygar. Inte minst gör en viss aktör från Älvsbyn ett starkt intryck.
Det är svårt att misslyckas med materialet. Här finns några riktigt klassiska melodier och uttryck som spänner hela vägen från kärleksvisa till tung rock. Självklart är det svårt att jämföra intimiteten på Göta Lejon med det man får i en ishall, men det funkar över förväntan. Ett par av scenerna, som konspirationen hos Kajafas, känns nära och bra från rad tolv.
Vilken utmärkt Jesus han är, Ola Salo. Både kraftfull och sårbar. I ena stunden en skön lirare som tar några världsvana danssteg och verkar njuta av att vara i centrum, i nästa stund en närmast utbränd räddare som hunnits ikapp av en krävande omvärld och kämpar i relationerna till Maria Magdalena (Gunilla Backman) och Judas Iskariot (Peter Johansson).
Salo sjunger ut sitt fulla register och har bra output för den här typen av teater. Jag tänker aldrig att det är Ola från The Ark som står där.
Jag är nöjd redan efter första halvlek, men det är ingenting mot vad som ska komma.
Artisterna är bra mer eller mindre rakt igenom. Judas i sångstarka hårdrockguden Peter Johanssons tappning snor showen vid ett par tillfällen. Kajafas sidekick Hannas görs av en diabolisk Rolf Lydahl och Kung Herodes (Johan Wahlström från "Parlamentet") blir här en frisk fläkt, en galenpanna med kuplettfaktor.
Hela "Pinad under Pontius Pilatus"-sekvensen är märklig och brutal, men på ett bra sätt. Älvsbysonen Daniel Engmans välsjungna Pilatus känns väl så komplex som nu någon karaktär kan bli i det här formatet. En elegant auktoritet som tycks föra ett inre krig med sig själv. Välartikulerad och kaxig är han navet i ett eskalerande vansinne, påhejad av folkmassan som mässar "döda, döda, döda". Engman har någonting farligt över sig och inte för att för att förringa musikalspåret, men jag kan inte låta bli att föreställa mig honom i en talroll.
Orkestern drar ett stort lass i den enorma ensemblen. Det låter mäktigt och maffigt och innan Jesus dör en väldigt snygg död svänger det till den grad att jag nästan stämmer upp i ett "korsfäst bäst ni vill, bara inte musiken tystnar".
Jag är inte den största musikalvännen, men det mäktiga framförandet och tyngden i musiken sveper med mig.
Jisses!