Redan i slutet av oktober kryssar vi mellan glittriga julgranskulor och glöggmuggar i butikerna. På Facebook blandas bilder på glada
luciabarn och hembakta lussebullar med Spotify-listor i adventston.
De allra flesta säger att de ser fram mot julen med glädje och förväntan.
Vi drömmer om ledighet, tillsammanstid, god mat och dryck. Men ofta stämmer vår bild av hur det ska vara dåligt med hur livet verkligen ser ut.
- Faran med väldigt höga förväntningar är att vi riskerar att bli besvikna, det handlar inte bara om julen utan livet i stort. Många brottas med känslor av att inte ha råd med julklappar, andra med hysterin kring för många paket till barnen. Är vi ensamma i juletid kan det kännas svårt och att det är mörkt ute gör också sitt. Det är inte konstigt att många känner av ångest och depression den här tiden på året, säger Åsa Sandberg, första hjälpen-instruktör för psykisk hälsa.
Tomten vinglar
I december ska pengarna räcka till både klappar, pynt och mat. Vi ska ha tid att trilla köttbullar och koka fudge samtidigt som det är förkylningstider på förskolan och mycket på jobbet. Vi tänker på vikten och försöker motstå frestelser bland julbord, glöggkvällar och chokladaskar. Vi försöker klura ut de perfekta gåvorna till personer som redan har allt - och komma överens om var vi ska fira jul och med vem. Dessutom knackar kanske minnen av trasiga barndomsjular på dörren.
Inte konstigt att skavande känslor, ångest och depressioner kommer smygande.
För julen är inte bara glädjens högtid.
Enligt IOGT-NTO och deras kampanj för en alkoholfri jul känner vart tionde barn oro inför julen. Inte för att tomten ska ge fel julklappar, utan för att han vinglar så konstigt.
Våga prata
Mår man dåligt innan advent kan julen bli en manifestation av utanförskap. Kanske går man igenom en skilsmässa eller har någon nära som är sjuk. Känslan av att inte passa in i myset, umgänget och pysslet kan vara svår att hantera.
- De känslor vi känner är universella, vi borde våga prata om hur det verkligen är och hur det känns. Vi är många som känner igen oss i tankegångarna, säger Åsa.
Till vardags jobbar hon som verksamhetsansvarig, bland annat med föräldrastöd, på Familjens hus i Piteå.
Det är inte bara i juletid hon möter människor som mår dåligt.
- Tidigare kände jag mig ofta tafatt och backade i de situationerna.
Därför tackade hon ja när en god vän erbjöd henne en utbildning till instruktör i första hjälpen för psykisk hälsa.
Rädd att förvärra
- När någon faller ner på gatan är vi i allmänhet rätt duktiga, vi vet hur vi ska agera för att rädda liv. Men när det handlar om psykiska sjukdomar är kunskapsnivån låg och fördomarna många. Många gånger vågar vi inte fråga, även om vi skulle vilja och
ibland tror jag att vi säger tröstande ord för att trösta oss själva, när vi pratar med någon som har det psykiskt tungt, säger Åsa.
Innan utbildningen vågade hon inte ställa så raka frågor som hon ville, rädd för att förvärra eventuella problem.
- Den psykiska ohälsan är utbredd, de allra flesta familjer är drabbade på något sätt. Många känner igen sig själv eller någon släkting eller vän när vi pratar om till exempel lättare depressioner, ångest, att allt känns jobbigt, en enorm trötthet, självskadebeteende eller tankar på att inte vilja leva längre. Men jag tror att vi genom förebyggande arbete kan hjälpa och fånga upp många. Ju fortare man får hjälp, desto lättare är det att må bättre igen.
Verktygslåda
Som utbildad första hjälpen-instruktör har hon startat eget för att i sin tur kunna utbilda andra.
- Det handlar inte om att ställa diagnoser, men jag har fått en verktygslåda. Jag kan vara den som står kvar, ställer frågor och agerar stöttepelare. Jag vet vilka resurser som finns i samhället, för resurser finns, om vi vet vad vi ska be om. När vi mår dåligt behöver vi kanske någon som pratar för oss.
I Stockholm har samma utbildning riktats mot personer som möter människor i kris, som polis, ambulanspersonal, SOS-operatörer, socialtjänst och arbetsförmedlare.
I Åsas arbete på Familjens hus har utbildningen gjort stor skillnad, men den har betydelse också i privatlivet.
- Jag, som alltid har varit pratig och framåt, tycker att det är skönt och befriande. Jag behöver inte vara rädd för att göra fel längre och det har öppnat många portar för mig. Jag vågar stå kvar på ett helt annat sätt. Ångest och depressioner finns överallt. Vare sig det är jul eller inte så behöver vi bli bättre att sätta ord på hur vi känner. Vi behöver våga fråga, och våga stå kvar.