n Det var en gång en liten stad som hette Piteå. Där bodde alla möjliga människor och djur och alla älskade palt.
En liten söt ponny, som hette Eriksson i efternamn, gick en dag ut på stan. Det var den årliga "paltdagen" och Ponny, som han hette i förnamn, ville äta en gratis god palt med smör, sylt och mjölk.
ggggg
Ponnyn ställde sig i den långa kön, fick till slut sin palt och satte sig ner på en träscen, som fanns mitt i staden.
Plötsligt hörde han någon ropa "Piteå-Tidningen" och tittade bakåt, men han såg inte vem som hade utropat dessa ord. När Ponny åter riktade blicken mot sin palt, så var den borta!
-Åh nej, sade han lugnt med bruten stämma. Vart tog den vägen?
Plötsligt såg han en liten hare som gulligt skuttade bortåt med en palt i munnen. Det var Ponnys palt! Ponny sprang efter den lilla haren, som hade jättestora öron som fladdrade friskt i fartvinden.
Efter två timmar, tre minuter och fyra sekunder så hann Ponny ikapp haren, stoppade den och frågade:
-Hej söta hare, är det där min palt?
-Ja, svarade haren, jag är så liten och ingen ser mig i kön, så jag får aldrig någon palt.
ggggg
Ponny blev rörd till tårar, förlät den söta lilla haren och gav den en stor kram.
- Kom, följ med mig, sade han glatt.
De sprang tillsammans tillbaka till paltdagen på stan och Ponny lyfte upp sin nyfunna vän i famnen och de fick båda varsin palt.
Och alla levde lyckliga i alla sina dagar.
Slut!