Förra året drömde de om att få fira jul tillsammans.
Föräldrarna Christina och Clas Lund i Rosvik och deras tre barn, 800 mil därifrån.
Den 28 oktober i fjol träffades familjen för första gången i barnens hemland Taiwan och i början av december – för ganska prick ett år sedan – landade alla fem hemma i det röda huset på villakvarteret utanför Piteå.
Det första året som familj har varit intensivt, men nu har vardagen satt sig – och snart kommer tomten igen.
.
Ytterdörren öppnas och Linnea, 5 år, tittar ut och hälsar välkomna.
I hallen får hon sällskap av sin syster Molly, 3 år. Lillebror Noah, 2 år, finns också med i bakgrunden.
Tjejerna pratar glatt och lånar block och penna för att skriva ner sina namn. Det klassiska E:et med flera vågräta streck kommer med.
Deras svenska tilltalsnamn är numera självklara, men vägen till att bli en familj på fem har varit lång.
.
Christina och Clas blev ett par för drygt tolv år sedan. De skapade ett gemensamt liv i Rosvik och efter några år började de längta efter barn, men det kom aldrig någon bebis. Paret valde tidigt att vara öppna med sin ofrivilliga barnlöshet och när PT träffade dem i augusti i fjol visste de att de skulle adoptera och väntade på datum för avresa till Taiwan.
De hade några stillbilder på barnen i sina mobiltelefoner. För det handlade inte om ett, inte om två, utan om tre syskon.
– Vi fick också alternativet att antingen adoptera pojken, eller de två flickorna. Men för oss fanns aldrig några val. Vi skulle inte kunna dela på en syskonskara, sa Christina då.
.
När de åkte till Taiwan i oktober i fjol hade de pratat med barnen på Skype några gånger.
I slutet av oktober träffade de Linnea, Molly och Noah för första gången.
De spelar upp en filmsekvens från tillfället. Christina och Clas sitter på golvet i ett lekrum på adoptionsorganisationen. Leksaker hemifrån, de som barnen sett under videosamtalen. På filmen rättar de nervöst till kläderna, ger varandra ett ögonkast.
Så studsar de två tjejerna in. Kramas, tittar på leksakerna, kastar en boll fram och tillbaka. Minstingen Noah tar lite mer tid på sig och kikar in på håll.
.
Från mobildisplayens första möte, tillbaka till köket i Rosvik. Molly kommer in och delar lite förmiddagsfika med sin mamma.
Snart mumsar tre barn i omgångar, bryter bullbitar, frågar efter mjölk.
Pärlsocker över vaxduken.
– När vi träffades kändes barnen väl förberedda. De hade pratat mycket i sina fosterfamiljer och kände igen oss från foton och våra Skypesamtal. De sa ”mommy” och ”daddy” och satte sig i våra knän, säger Christina.
.
Senare samma dag gick de ut med barnen och två socialarbetare, först till en lekplats och sedan till en lunchrestaurang.
– Ens fokus ändrades direkt, det var barnen först och även om det var svårt att kommunicera med dem så kände vi en enorm glädje, säger Christina.
– Men när Noah behövde byta blöja under restaurangbesöket och socialarbetaren följde med mig till toaletten kände jag mig granskad, även om det såklart inte var meningen. Dessutom skrek Noah i panik och jag hade aldrig bytt blöja förut, minns Clas och fortsätter:
– Man kände sig också som apan i buren. Folk tittade och smygfotograferade. De kom till och med fram till barnen i vagnen och frågade dem om vi verkligen var deras föräldrar. Den erfarenheten var helt ny.
.
Totalt stannade Christina och Clas sex veckor i Taiwan. Noah flyttade till dem med en gång, medan tjejerna på grund av formalia bodde kvar hos sina fosterfamiljer ytterligare någon dag.
– När vi varit med varandra första dagen åkte vi med Linnea till hennes fosterfamilj, där hon skulle sova. Besvikelsen i hennes ögon när vi lämnade henne och sa hejdå, den gjorde ont. Oj vad jag var ledsen när vi åkte därifrån, säger Christina.
Med på resan följde också Christinas pappa.
– Att bo med tre barn i sex veckor på ett hotell utan att förstå varandras språk är en utmaning. Jag vet inte vad vi hade gjort utan Christinas pappa, det är klart att hela situationen var påfrestande, säger Clas.
.
I domstolen i Taipei fanns barnens biologiska mamma på plats – det var hon som hade valt ut just Christina och Clas som nya föräldrar. Pappan medverkade via videolänk.
– Trots olika svårigheter och många känslor så var det fantastiskt att få uppleva barnens hemland. Det känns verkligen som att vi har två länder i våra hjärtan nu, säger Clas.
Taiwans flagga som en dekoration på köksbordet.
Skyskrapan Taipei 101, en gång världens högsta byggnad, i grönt på ett skåp.
En sparbössa, som symbol för en framtida resa tillbaka.
.
När familjen Lund landade på flygplatsen utanför Luleå för ett år sedan möttes de av släkt och vänner.
Den äldsta tjejen Linnea, ett av många barn som älskar filmen ”Frost” och dess karaktärer och sånger tittade ut på landskapet genom bilrutan på väg till Rosvik och började sjunga ”Let it go”.
– Att uppleva snö med dem var obetalbart. Det var ett fantastiskt ögonblick när jag tog av dem handskarna, la lite snö i handflatan och den smälte. Barnen älskar snö och vi är mycket utomhus, leker, kör skoter och äter lunch tillsammans, säger Clas.
.
Anknytning är ett ledord. Som en väv i flera lager att fläta samman.
– Barnen ska knyta an till oss och vi till dem. Det är ju också tre olika barn med olika behov. Det har gått i vågor och sammantaget har vardagen varit intensiv från första stund. De springer och röjer, vill och vill inte och tar plats. Det har bara varit att hänga med och försöka hitta någon slags rutin, säger Clas, som varit föräldraledig största delen av året.
– För mig har det inte varit lätt. Jobbet har verkligen varit mitt skötebarn och det har varit svårt att växla om, samtidigt som det har varit svårt att vara borta från familjen. Att veta att Clas ska rodda allt hemma, han är verkligen min hjälte. Jag har reflekterat mycket kring mina känslor och vart jag har mig själv som person, som maka och mamma, säger Christina.
.
Christina och Clas träffades genom musiken en gång i tiden och de sjunger mycket med barnen.
– Varje kväll sjunger vi ”Välsignelsen” för våra älskade sötnötar. Under en gudstjänst sjöng kören just den sången. Linnea satt på raden framför mig och under sången vände hon sig om och tittade på mig. Hon strök sin lilla hand över sitt ansikte som jag brukar göra på henne. Då brast det totalt och tårarna forsade nedför mina kinder. En enorm våg av tacksamhet sköljde över mig, för gåvan vi fått. Dessa tre underbara barn.
– Vid vissa specifika tillfällen kommer man till en ny nivå och hittar ett annat lugn i relationen. Jag var till exempel på en lekplats med barnen och en av tjejerna ville inte gå hem. Jag försökte locka med henne men efter ett tag tog jag några steg bort och hon blev jätteledsen. Vi kramades och pratade länge och jag sa att jag aldrig skulle lämna henne. Det återkom hon till senare: ”Pappa kommer aldrig att lämna mig”, säger Clas.
.
Molly hoppar ner från pappas knä. Snurrar en dansande pippilott kring ringfingret och gör sina syskon sällskap i vardagsrummet.
Halvt urdruckna mjölkglas och tomma bullpapper, kvar på bordet.
– Det är klart att alla bär på olika slags sorg, som känns olika i omgångar och som man hanterar på olika sätt. Vi sätter stort värde i att träffa och följa andra adoptivfamiljer, även om man går igenom olika saker så finns mycket igenkänning. Vi upplever också en stor trygghet i att barnen har varandra, att de kan gå in i nya saker tillsammans, säger Clas, som fått en del kommentarer från utomstående.
– Det kan handla om att man påpekar att vi har gjort något fantastiskt som adopterat tre barn. Jag förstår att man menar väl, men det låter lite som att vi gjort ett socialt projekt. I grunden är adoptionen en självisk grej, vi ville ha barn. Sedan kan jag känna mig besvärad, det är ju mina barn vi pratar om. Jag förstår vad man menar och att man vill väl när man frågar om barnen är syskon, men det är klart att de är syskon. Vi är ju deras föräldrar, säger Clas.
.
Snart har barnen bott längre med Christina och Clas än i sina fosterfamiljer och det är nu dags för en andra adventstid och jul tillsammans.
– Förra året samlades vi och firade med min syster i vårt barndomshem i Jokkmokk. Då var allt så nytt. Vi hade inga direkta förväntningar och hade inte planerat något. Det var fullt upp med att få allt att fungera, säger Christina.
.
I år hoppas de på julmarknaden i Jokkmokk, på julmust och pepparkakor. På att introducera julevangeliet för barnen. Och så längtar de efter att vara lediga tillsammans.
Dessutom får adventskalendern med Pixiböcker kanske göra en favorit i repris.
– Det var supermysigt med en ny liten bok att samlas kring varje dag under advent, säger Clas.
Så samlas de. Tre syskon och deras föräldrar. Mamma Christina sluter cirkeln:
– Se livet som en gåva, älska varandra och ta vara på varje stund du får.