Jag kommer ihåg första gången jag hörde Graveyard som om det vore i går. Det var på Johannas rum, en dag i juni 2011. Ögonblicket ”Hisingen Blues” började spelas stannade tiden upp och det känns så här i efterhand nästan som en filmscen.
I december samma år såg jag dem som förband åt Deep Purple, där de lyckades frälsa mig ännu mer.
Det var annorlunda med Kiss. De har nästan alltid funnits i mitt liv och jag kommer inte ihåg något speciellt tillfälle då de slukade mig. Inte något ”the Kiss-moment”.
Jag minns att ”Dressed To Kill” var min första Kiss-platta och riktiga upplevelse med bandet, och att den snurrade på skivspelaren hur länge som helst. Omslaget var skabbigt men skivan spelade felfritt. Tio kronor kostade den, så vad ska man förvänta sig. Efter den så kom ”Destroyer” till mig och resten är historia.
Fredagkväll den 31 maj blev ett lyckat besök på Grönan. Graveyard spelade låtar från alla sina tre plattor, snackade med publiken och delade med sig av sin energi till sina fans.
Jag headbangade och var mest nöjd i hela världen. Grabbarna levererade och gjorde sin grej och jag kom tillbaka till lägenheten med två bandtröjor eftersom jag inte kunde bestämma vilken av dem jag ville ha.
Sömn, missade Gene på HRC, stan, regn, tacomiddag och sedan mot Friends Arena.
Satan Takes a Holiday och Hardcore Superstar var förband och de sög, men det finns ingen vits med att klaga på dem när Kiss är själva poängen. Efter att ha väntat i vad som kändes en halv evighet tillsammans med något fler än 26 000 (arenan var märkbart avskärmad sen mitt tidigare besök) andra Kiss-fans, klev gubbarna äntligen upp på scen och drog igång med ”Psycho Circus”.
Spindelscenen, som kostade mellan 30 och 40 miljoner kronor, spottade fyrverkerier och eld och scenshowen. Väntat var Genes ”bassolo” (om man kan kalla det för det) då han spottade blod, följt av ”God of Thunder”.
Mindre väntat var hur jävla coolt det kändes att faktiskt få se Kiss, eftersom jag inte hade några förväntningar, oavsett om de lät bra eller inte. Vilket varierade. Men det var en mäktig upplevelse hur som helst och även om de inte fick högsta betyg av kvällstidningarna så är jag nöjd, och det är väl huvudsaken?
Graveyard är i sina glansdagar och jag gillar dem bara mer och mer varje gång jag hör dem.
Det blir spännande att se hur långt de kommer gå. Möjligheterna känns oändliga. Gubbarna i produkten Kiss gör sitt bästa.
Och även om Kiss inte är samma band som för trettiofem år sedan, så är de ju ändå Kiss. Ja, typ i alla fall.