Jag ska få följa med Mats då han håller två gudstjänster för att få ser hur en kyrkoherdes vardag ser ut. Just i dag är det dock inte vardag eftersom det är den första advent, alltså kyrkoårets första dag. Mats kallade det kyrkans nyår, men jag såg inga fyrverkerier. Istället fick jag se ett kapell med anor från 1600-talet som var något häftigare än fyrverkerier.
”Heligt kaos”
Första punkten för dagen är att se över schemat, som enligt mig ser ganska lugnt ut. Det stod bara två gudstjänster på agendan vilket just då inte såg ut som mycket. Den första skulle börja klockan elva i Furubergskyrkan som av tidigare erfarenhet är väldigt fin.
En gudstjänst visade sig behöva så mycket mer förberedelse än vad jag visste om. Repetera predikan, stämma orgeln, sjunga upp med kören och duka för fest till barnen. All detta hände på under en timma och Mats sa något som sammanfattade det hela väldigt bra: ”Heligt kaos”
Mitt i kaoset fylldes kyrkan med folk och med folket kom lugnet. Att få hälsa på alla människor som hälsar så varmt på oss gör mig så himla glad. Gudstjänsten bjuder på samma värme och allt eftersom tiden går blir jag gladare och gladare.
Till världens ände
Efter gudstjänsten så bär det av för att äta lunch hos kyrkomusikern Rainer Lind. Sedan hämtades ett elpiano och en skarvsladd (för säkerhets skull) i Kyrkcenter som snabbt packades in i bilen. Därefter var vi på väg mot vår andra och sista gudstjänst i Gråträsk, som i mina öron låter som jordens ände. Jag som trodde att den tog slut vid Långträsk men tji fick jag. Det är 92,5 kilometer från Centrum till Gråträsk, resan tog en och en halv timma ungefär och vi hann prata om allt mellan himmel och jord. Typ som att Gråträsk kapell inte är i bruk så ofta, eftersom det är ett så pass litet kapell och det ligger så avsides så blir det inte så många gudstjänster där.
Väl framme i Gråträsk inser vi att det var tur att vi tog med oss en skarvsladd, för i Gråträsk kapell finns det bara ett uttag. Jag inser också att Gråträsk kapell är den vackraste byggnad jag har vistats i. Vilket känns som en underdrift för jag har inte vistats i många byggnader alls.
Det börjar droppa in folk eftersom, vissa kommer i par och andra kommer ensamma. Alla känner alla och man får en riktig bykänsla fastän alla inte bor i samma by. Jag upplever samma värme där som i Furubergskyrkan, men här känns det ännu mer eftersom det maximalt är ett tjugotal personer som sprider så mycket värme.
En kyrkoherdes tankar
En kyrkoherdes jobb skiljer sig ganska mycket ifrån ett vanligt nio till fem jobb, konstaterar Mats som i grunden är präst men nu har viderutbildat sig till kyrkoherde. En kyrkoherdes jobb skiljer sig ifrån en prästs jobb också.
– Som kyrkoherde är man två saker, präst och chef, berättar Mats om sitt jobb som innehåller mycket kontorsjobb, ”utvecklingssamtal” med medarbetarna och möten med kyrkoråd och dylikt. Någon gång i månaden går han ut på ”fältet” och predikar, vilket han tycker är väldigt viktigt.
– Det är en stor och viktig uppgift att förmedla kyrkans budskap och jag känner ödmjukhet inför det ansvar jag fått som kyrkoherde i Piteå församling.
– Det bästa med att vara kyrkoherde är att få leda ett arbete som känns meningsfullt och verkligen gör skillnad för många människor.
En ungreporters tankar
Att vara kyrkoherde är ett viktigt jobb, ett jobb som gör skillnad. En kyrkoherde hjälper, lyssnar och vägleder. Du kan prata med kyrkoherden om allt och ingenting, vilket alla behöver. Jobbet är verkligen intressant och ingen dag är den andra lik, tiderna varierar och det är inte samma människor dag ut och dag in. Detta är ett jobb som skulle passa mig ypperligt, jag älskar människor och har lätt att prata med folk.