När Erik var nio år kom han till Sverige från Armenien med sin mamma. Sen klass 5 har han gått skola i Öjebyn. Han är som vilken annan svensk elev som helst. Sitt gamla hemland har han endast vaga minnen från och armeniska talar han bara hjälpligt.
I dagarna fick han reda på att han riskerar att utvisas, till ett land där han ingen anknytning har längre.
– Vi känner ingen där, vi har ingenting där, säger Erik lågmält.
Mamman tog sonen med sig och flydde på grund av Eriks pappa.
– Han var hemsk. Vi kunde inte vara kvar längre.
Erik är märkbart ledsen och tagen. Han är dämpad och det är tungt att prata. Även för läraren Roger Mikaelsson som på måndagen fick höra om utvisningshotet är det svårt.
– Jag är upprörd och mycket ledsen, säger han till klass 9a.
Han informerar klassen om läget, att Erik kommer att bli kallad till ett möte med Migrationsverket där utvisningsbeslutet läses upp. Efter det har man tre veckor på sig att överklaga.
– Sen tar det ungefär ett år innan domen verkställs.
Han säger att de ska göra allt som går för att hjälpa Erik, tillsammans ska fakta tas fram, de ska lära sig regelverket för att kunna göra en bra överklagan.
– Vi har tid att samla ihop vårt försvar. Vi får söka efter hjälp på olika håll. Till exempel har vi kontakter med en polis som i sin tur har kontakter i rättsystemet. Han kan kanske hjälpa oss, säger han för att ingjuta hopp i de ledsna klasskamraterna.
– Det är en process, och vi kommer att vara ledsna men vi måste vara starka för att kunna göra det vi kan. Sen får vi hoppas att det räcker.
Några flickor i klassen håller om varandra. Alla lyssnar och Erik tittar ner i bordet.
Han känner stödet från skolan och framför allt från sina klasskamrater.
– De är världens bästa.
När de fick veta vad som kan hända deras klasskamrat startades en insamling med namnunderskrifter.
På Instagram har de gjort en hashtagg ”låterikstanna” där de lagt ut bilder på Erik.
– Vi vill inte att vår fina Erik ska bli utvisad, det är inte rättvist, säger Angelica Nilsson.
Erik själv har svårt med orden denna dag. Han skakar lätt på huvudet vid tanken på att tvingas tillbaka till Armenien. För honom skulle det vara som att börja om igen. ”Nytt” land där han inte behärskar språket och där han inte känner någon, inte har någonstans att bo.
Han bor i familjehem i Öjebyn, mamman bor i Råneå.
– Jag pratade med henne när jag fick veta, hon är rädd och säger att vi ska kämpa.