"Det är mötet med människor som driver mig"

Redan som tioåring var han verksam i näringslivet. Under årens lopp har Jan Lundquist engagerat sig i allt från föreningar i bygden till Piteåbornas utvandring till Amerika.

Historia är ett stort intresse för Jan Lundquist. I PT:s arkiv gräver han fram information som han skriver om varje vecka.

Historia är ett stort intresse för Jan Lundquist. I PT:s arkiv gräver han fram information som han skriver om varje vecka.

Foto: Jens Ökvist

Piteå kommun2019-12-06 05:00

Han har hunnit med allt mellan himmel och jord. Drivet väcktes tidigt hos Jan Lundquist, den historieintresserade Piteåbon och journalisten som varit engagerad i föreningslivet, haft biskopens venia (tillstånd att förrätta gudstjänst) och deltagit vid hjälparbeten på Sri Lanka och i Gammalsvenskby i Ukraina.

Hans kulturella gärning började som 10-åring när han tog initiativet att starta en djurskyddsförening i skolan som fick drygt ett par hundra medlemmar.

– Jag fick ett diplom om föredömlig djurskyddsgärning av Sveriges djurskyddsförenings riksförbund, säger han.

Den lilla initiativtagarens passion för att göra skillnad höll i sig och hans första föreningsuppdrag kom under högstadiet i och med intresset för ornitologi.

– Jag fick åka runt i skolorna och föreläsa om djur och natur, berättar han.

Det var inte det enda uppdraget. Han växte upp i en släkt med döva morföräldrar och lärde ut teckenspråk till jämnåriga i Hortlax skola.

Länge var det läraryrket som lockade, men efter fackskolan kom en anställning på kommunens byggnadskontor emellan. Så en dag 1966 blev han kontaktad av det dåvarande kommunalrådet, Olof W. Wiklund.

– Jag undrade vad jag gjort för fel, säger han och beskriver den dagen som ångestladdad.

Med hjärtat i halsgropen travade han iväg till kommunhuset och ombads sitta ner. Det visade sig att kommunalrådet, som var styrelseordförande för Piteå-Tidningen, hade läst hans krönikor och pratat med chefredaktören. Det hela slutade med att Jan Lundquist tackade ja till ett jobberbjudande.

Genom åren har han också varit verksam i otaliga föreningar och församlingar i bygden. 2012 erhöll han Piteå kommuns förtjänstmedalj för sin kulturella gärning. Under lång tid var han engagerad i Svenska kyrkan med uppdrag på stifts- och riksnivå. När det var ont om borgerliga officianter i Piteå började han förrätta begravningar, någonting han fortsatt med. Alla sörjer på sitt sätt och han låter de anhöriga sätta sin egen prägel på begravningarna, berättar han.

– Vi har spelat allt från dansbandsmusik till den kommunistiska låten ”Upp till kamp”.

Det humanitära är den gemensamma nämnaren för Jan Lundquists engagemang, oavsett om det gäller barn på ett barnhem i Sri Lanka eller människor som fallit i tidens glömska. Hans kanske mest omfattande projekt är hans forskning om Piteåbor som utvandrade till Amerika.

– Jag vill veta vad som hände med de som lämnade Piteå. Hur de satt sin prägel på USA, säger han.

Jakten på svenskättlingar har tagit honom över Atlanten mer än 30 gånger och resulterat i många släkters återföreningar. Enligt hans beräkningar rörde det sig om cirka 3 000 Piteåbor som emigrerade, vilket var en stor del av stadens dåtida befolkning, och i sin bok ”Från Piteå till Piteo” från 1992 beskriver han hur människor etablerat sig i olika delar av USA.

I sin egen släkt upptäckte han en uppsjö av präster. Engagemanget för kyrkan och det humanitära visade sig alltså ligga i släkten. Till sin förtjusning hittade han även släktingar i USA, närmare bestämt cirka 500 stycken, de flesta i Wisconsin.

– Där äter de Pitepalt sedan 1883 när de första Piteåborna kom dit, säger han och nickar uppskattande.

Varje år anordnar Lutherska kyrkan en träff och ett tusental personer samlas för att äta Piteås nationalrätt.

– Jag har varit där och lärt dem göra smörbrunn, säger han.

De använder lönnsirap eftersom de saknar lingon, men det finns uppgifter om att man förr i tiden skickade lådor med lingon till sina släktingar i USA.

Jan Lundquist har många berättelser på lager och upphör aldrig att fascineras av historien.

– Livet är som att dansa jenka. Man tar två steg framåt, men man måste också ta ett tillbaka, för att förstå sina rötter.

Han har varit verksam på PT i 49 år och fortsätter att varje vecka bidra med historiskt innehåll för tidningen och binda ihop trådar som annars skulle förbli lösa.

– När jag gick i pension hade jag nio kartonger fyllda med papper. "Löften kunna ej svika. Nej, de stå evigt kvar”, säger Jan Lundquist och citerar Levi Pethrus.

Han ger mycket, men får så mycket tillbaka.

– Det är mötet med människor som driver mig. Man blir aldrig fullärd. Och jag tycker man ska hjälpa sina medmänniskor. Om någonting är ofullbordat för en människa så kanske jag kan bidra till att göra det fullbordat.

Han har deltagit vid hjälparbete i Gammalsvenskby, Ukraina, vid skolor och sjukhus.
Han har deltagit vid hjälparbete i Gammalsvenskby, Ukraina, vid skolor och sjukhus.
Vi är Piteå

Namn: Jan Lundquist

Gör: Som senior fyller jag vardagen med sådant jag inte hann med under den yrkesverksamma tiden

Familj: Gift sedan 40 år, far till tvillingar, fyra barnbarn

Intressen: Lokalhistorisk forskning, djur och natur

Det ska han göra i jul: Fira i stillhet i familjegemenskapen

Önskar i julklapp: Jag har det jag behöver. Önsketiden är över

Det bästa med Piteå: Folkets värme och intressanta historiska omgivningar

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!