White Stripes gör 70-talet till sitt eget
WHITE STRIPESIcky thump(XL/Playground)PPPP
I mina öron har Jack Whites sångröst alltid haft släktskap med Robert Plants och med syrran Megs Bonham-trummor på inledande titelspåret "Icky thumb" är det som att åka tidskapsel.
Överhuvudtaget är White Stripes kraftigt inkarnerad med 70-talet och omslaget där syskonduon poserar i uppseendeväckande broderade dräkter är väl någon slags blinkning.
"Icky thumb" är på sätt och vis ett ganska tillbakahållet album, om än Jack White fortfarande har en förkärlek för våldsamma elektriska utbrott och att nogsamt slita sönder sina låtbyggen när de hotar att bli för självklara och ointressanta.
Det är rock som inte går på sparlåga och, som sagt, som i "Bone broke" definitivt hårdrock som det lät på 70-talet. Det konfirmeras ytterligare av det sugande orgelspelet på flera spår.
Samtidigt spinner White Stripes andra trådar också. "Conquest" får en mexikansk prägel tack vare Regulo Aldamos fräcka trumpetspel och "Pricky thorn, but sweetly worn" som ramas in med mandolin och säckpipa är närmast att betrakta som folkmusik.
Men det finns ytterligare en faktor som starkt influerar musiken på "Icky thumb" och det är kopplingen till bluesen. Något som förvisso även varit element på tidigare album. "Catch hell blues" är skitig deltablues och "Rag and bone" är pockande gungande bluesrock.
Med tanke på influenserna är det nog dumdristigt att kalla White Stripes för nyskapande, men lusten att leka med redan välkända element och komma ut på andra sidan med ett eget uttryck är eget är värt mycket. I vart fall räcker det långt i mina öron.
Så jobbar vi med nyheter