Visst känner vi igen The Hives

THE HIVESThe black and white album(A&M/Universal)PPP

Piteå2007-10-19 00:00
ROCK. I förhandssnacket har det talats om förnyelse och ett annorlunda The Hives. Ett rykte som medlemmarna själva har spätt på. Och, voila, som en telepatisk tanke har denna påstådda förändring fortplantat sig genom huvudena på landets musikrecensenter.

Okej, här finns låtar som spretar utanför den så framgångsrikt inslagna vägen och influenser som färgar somliga låtar. Konstigt vore väl annars med tanke på att "The black and white album" innehåller låtar producerade av fyra olika producenter (fem om vi räknar med de egenproducerade låtarna) och att skivan är inspelad i åtta olika studior i USA, England och Sverige.



Med tanke på detta är "förändringen" en skitsak, för faktum är att Fagerstas Finest i det stora hela är sig lika. Det är samma garagepunkiga stänkare och rock’n’rollfyrverkerier som avlossas i snabb följd och när de spejsar är de samma flirtar som tidigare med tokroliga Devo. Det är samma kaxighet som tidigare, men de enhetliga scenkläderna är möjligen nya.



Förra plattan, "Tyrannosaurus Hives", gav jag ett för högt betyg en julidag för tre år sedan, men den här gången tänker jag inte göra om samma misstag. Därmed inte sagt att The Hives blivit dåliga.

Inledande "Tick tick boom" är redan en mullrande hit som direkt följs av "Try it again", en rykande rockstänkare med glammig kör. Och så här, med viss variation, fortsätter det i spår efter spår. Det är "yeah" och "oho" och det är bra och det står alldeles klart att Howlin’ Pelle Almqvist mer lever på energi och utlevelse än sångröst.



Det finns de som hävdar att The Hives är världens bästa rockband, men hallå i kiosken. The Hives tenderar mer att kännas som ett skämtsamt koncept eller rent av ett gäng seriefigurer. Eller om vi skalar bort utanpåverket; ett rasande furiöst garagerockgäng som vet hur man får en publik i svettig extas. Bra nog, med andra ord.

Men, som sagt, det nya ska inte överdrivas. Vi hittar en skruvad syntinstrumental "A stroll through hive manor corridors" och en märkligt stötig "Giddy up!" (Devo-spöket?) och en teatral "Puppet on a string".

Och när Almqvist sjunger falsett i "T.H.E.H.I.V.E.S." eller närmar sig Iggy Pop i versen på "Won’t be long" blir det ännu tydligare att det här är en man som ska skrika och yla sig igenom de rykande rockstänkare som är The Hives varumärke så väl tidigare som nu. Var lugn, du kommer att känna igen dig. De förändringar som faktiskt finns är små, faktiskt lite av "kejsarens nya kläder".

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om