Virvlande snöflingor bland sidorna i Madicken
En undersökning som tidskiften Sience gjort visar att nyfödda kan känna igen en berättelse som lästs för dem när de låg i mammans mage. Gravida kvinnor läste högt ur samma barnbok två gånger om dagen under de sista sex veckorna av graviditeten. När barnen fötts läste mammorna samma berättelse och en de inte läst förut. Genom att mäta bebisarnas sugmönster såg man att de sög snabbare och längre när de hörde samma berättelse som de hört i magen.
Andra undersökningar visar ett klart samband mellan högläsning för förskolebarn och hur barnen senare klarar sig i skolan. Vissa barn har "läst" så många som 6 000 berättelser innan de börjat skolan. Jag kvalar nog in i den kategorin och rivstartar för att min dotter ska göra detsamma.
Som liten var jag Madicken. Jag bodde i Junibacken och fick en lillebror på självaste julafton. Jag blev upphissad i flaggstången av min storebror Emil i Lönneberga och jag löste mysterier som detektiven Kitty.
Precis som fattigbarnet Malin gav jag bort min själ i "Sjung min lind, spela min näktergal" och jag var Ylva-lis hemliga tvillingsyster och kröp under rosenbusken Salikon för att komma till hennes värld i "Allrakäraste syster". Barnhemsbarn var jag både som fräkniga Anne på Grönkulla och zigenarflickan Katitzi.
Medan Siris pappa läser högt om Lisabet som tjuvåker bakom Anderssons släde och lär sig sången "Nu ska Andersson ha livat! Nu ska Andersson bli full!" minns jag hur förälskad jag var i det magiska blåvioletta skenet i Ilon Wiklands illustrationer.
I mitt lilla Marihuvud stannade jag också hemma, febersjuk som Madicken, och bakade pepparkakor inför julen.
Nu när man har barn känns det som man har ett slags ansvar när det gäller traditioner. Vårt julpynt tar inte ens upp en flyttkartong och då rymmer den ändå en sisådär fyra, fem trasiga ljusslingor som vi hittade när vi rensade ur bodan på gården, men som har för fina kartonger för att slängas. Men det pynt vi har tycker jag om desto mer: en stående julstjärna som lyser i blekvitt, två cd-skivor med julmusik, några barnböcker om tomtar och tio pyttesmå nissar som bor i vår kallfarstu.
Och precis som Madicken och Lisabet brukar jag, Hemi, mamma och min lillasyster baka pepparkakor. En kväll samlas vi i skenet av mammas mäktiga adventsljusstake och kavlar, tjuväter och trycker ut grisar, hjärtan, gummor och älgar. Liksom Sassa och Gosan, hundarna i Madicken, lägger Hemi upp huvudet i knäet och suktar efter ogräddade stjärnor.
De riktiga stjärnorna lyser över oss när vi tar bilen hem, mätta av knäck och kanelpudrad deg med vår pepparkaksskatt i baksätet. Och i år får Siri vara med.
När Madickenboken är slut somnar hon nära sin pappa. Det är skönt att få breda ut sig i sängen. Eller? Trots att hon ligger inom armlängds räckhåll saknar jag henne. Ge mig en hård liten fot i sidan och jag somnar lugnt. Siris mamma verkar vara i en riktigt mysfas.
Tur att det är advent imorgon. Då är det helt legitimt att gömma sig under fleecefiltar och sjunga, busa, läsa och pussas.
Så jobbar vi med nyheter