Jag går i mål i Mora (före min sambo), med världens största smile. Nöjd, trött, full av endorfiner och med ståpäls på armarna! Sedan en inklippt bild på mig, under målet med skriften "I fädrers spår för framtids segrar".
Så lyder den målformulering och bild som jag utformat och som har mött mig varje morgon i mitt kontor på jobbet. Den är skriven tidigt i höstas och den har följt med under hela min väg fram till just ... Mora.
Till slut sitter vi äntligen på bussen. Efter många svettiga skidpass, flera dagar av packning och fixande av barnvakter, bortdrivande av förkylning och andra åkommor införskaffas det sista - som jag kallar det "storfräsarprylar" - och nu är vi på väg.
På bussen finns alla typer av sköna människor. Från nybörjaren som precis åkt sina första mil, via killen i elitstartledet till veteranen som gör sitt tionde lopp, minst. Det finns folk som är någonstans mittemellan, och så är det jag och min sambo Anders. Vilken kategori vi två tillhör kanske andra får spekulera om.
I denna buss finns framför allt en massa förväntningar och även en del oro, om jag tolkat det rätt. Det pratas från start och minst tio timmar framåt, hysteriskt, om vallor och stavlängd Det skakas Vitargo-shaker (kolhydratuppladdningsdryck), det diskuteras fram och tillbaks huruvida man ska dricka denna gudsförgätna dryck eller om det bara är ett skäl till magproblem?
Ska det bli klisterföre? Vilka grejor har man med sig? Vilka har man lämnat hemma?
På lördagen bär det av in till Sälen, för hämtning av nummerlappar, koll av före och lite shopping. När jag kliver ut på det klassiska startfältet med alla skidspåren ryser jag. Solen skiner, spåren är hårda och snabba och jag har en kropp fulltankad av kolhydrater. Det är rena plågeriet och inse att det är en hel dag kvar innan startskottet ska gå. Vilket skidsug!
De sista vallatipsen checkas av och på kvällen är dags för detta ytterst laddade moment - nämligen vallningen. Jag har antagligen aldrig klistrat och visst hade man kunnat träna lite tidigare på detta moment än just dagen innan sitt första Vasalopp?
Jag, Anders och ett par amatörer till står här i vallaboden. Så ovetenskapliga att Larry Poromaa (landslagets valla-ansvarige) hade gråtit om han sett oss. Jag har klister överallt, alldeles för tjockt. Ångesten över skidorna och längtan efter min far är i detta ögonblick påtaglig och jag vill bara gråta.
Men så förbyts min ångest, jag inser det komiska i situationen och bryter ut i ett hysteriskt garv. Till slut så får vi till det. Det blir dessutom riktigt bra och fästet håller loppet ut, utan omvallning. Dock tackar jag gudarna för att min käre far fixade glidet innan vi åkte.
03.30: frukost. Så skadat, tänker jag, när vi promenerar i Idre mitt i natten för att äta den största frukosten ever. Det pirrar i magen och snart är det äntligen dags. Köerna till bajamajorna är kilometerlånga på stadion. Det är minus 15 grader och ett skimmer ligger över gryningen och startfältet. Till slut står jag där i mitt startled med solstrålarna i ryggen. I min nya fina skidjacka, med grymma skidor, kan jag inte sluta flina. Den klassiska Vasalopps-låten ljuder i öronen och en tår letar sig fram i ögonvrån. Nu jäklar! Aldrig har jag varit så laddad.
Det går bra. Det är tufft. Jag pratar i farten med publiken. Det luktar Vitargo-fisar precis överallt längs spåren. Folkmusik i Evertsberg. Folk är glada. Folk hinner bli griniga. Jag stakar om en massa färggranna åkare. Dricker allt jag kommer över. Får magknip. Får en dipp. Kommer igen. Njuter. Sliter.
Åker en mil. Fyra mil. Åtta mil. Ser kyrktornet i Mora som jag på tv sett så många gånger förr.
Åker in på det anrika upploppet. Gör mig redo för att kliva ur min inplastade målbild - på väg att klara min utmaning! Stakar för allt vad armarna håller uppför sista lilla knixen inför upploppet. Snart. Snart. Jag lyfter armarna mot himlen och skriker allt jag förmår och tiden står stilla. Klockan stannar på 06.41. Jag är i mål - före min sambo. Ler, dock lite snett, trött och slitet. Ståpäls på armarna .... och aldrig så full av endorfiner och lycka. Det här - vill jag göra igen!
Åse listar, 5 andra minnen med Vasan:
1. Alla som i panik inte hittade sina skidor innan starten. Mardröm.
2. Alla som panikbajsade innan start. Inte bara på bajamajorna ... Uack!
3. Alla brutna stavar som låg längs spåren.
4. Att min sambo, inte helt otippat, var en minut ifrån att missa starten.
5. Att jag aldrig förr sett min egen kapacitet och mitt vältränade hjärta på så nära håll. Häftigt.
Namn: Åse Nordlund.
Bor/Familj: Med min kära sambo Anders, en 5-årig fin Vilda och lilla Svante, 2 år, i en vit villa på Svartudden.
Gör: Arbetar som hälsovägledare, grupptränings- och instruktörsansvarig och instruktör på friskvårdsanläggning. Konsult för ett viktminskningsprogram.
Just nu: Har jag återhämtat mig klart. Det var länge sen jag kände mig så nöjd och så levande. Vill att alla ska få uppleva något liknande!
Veckans bästa: Vasaloppet, så klart. Sedan onsdagens firarmiddag med efterföljande bastu. Jag har unnat mig både massage och massa sköna skvallertidningar i veckan.
Så tränar jag under mars: Leder mina fyra fasta klasser i veckan, två konditions- och två styrkeklasser. Det kommer bli en del skidor utöver det, men nu kanske utan pulsklocka. Lite crossfit, spinning och några turer med barnen på isen känns lockande.
Kontakta mig:
asenordlund@live.se