Luleå
Det är slutet av februari 1956. Eine Johansson är nyutexaminerad polis och på tjänsteresa med en äldre manliga kollega. Vid arbetsdagens slut stannar de på ett enkelt pensionat för att äta och sova.
Efter middagen sitter Eine på sängkanten i sitt enkelrum och handarbetar. Plötsligt rycks dörren upp. Hennes kollega kliver in med långa steg, trycker omkull henne på sängen och lägger sig ovanpå henne.
– Jag förstod att han tänkte våldföra sig på mig, men jag har alltid varit stark som en björn och det blev en riktig brottningsmatch. Jag slogs allt jag kunde och det slutade med att han gav upp och försvann ut genom dörren.
Den natten sitter Eine sömnlös, ensam med sina tankar. Utan möjlighet att ringa någon och söka stöd.
– I gryningen hade jag bestämt mig för att inte anmäla honom. Jag var ny i yrket, medan han var en erkänd kriminalinspektör med fru och barn. Jag visste vem man skulle tro på och jag förstod att jag hade fått rådet att ”byta yrke”, vilket i praktiken hade inneburit att jag fått sparken.
Morgonen efter sitter Eine och hennes kollega mitt emot varandra vid frukostbordet.
De byter inte ett ord och Eine bestämmer sig för att låta våldtäktsförsöket bli en drivkraft för att hjälpa andra.
– Efter den hemska upplevelsen var jag beredd att lägga ner oerhört mycket energi på sexualbrottsutredningar och våld mot kvinnor.
Första gången hon berättar om händelsen är flera år senare, när hon och hennes man (som också var polis) ska förlova sig.
– Det var viktigt för mig att berätta om händelsen på pensionatet och jag fick stöd och förståelse på ett övertygande sätt.
Eine, som i dag är 84 år, föddes i finska Äänekoski och är uppvuxen med mamma, pappa och nio syskon. Pappan var svårt alkoholiserad och för att förändra sin livssituation ansökte hon och en äldre syster själva om att få åka som krigsbarn till Sverige. Då var hon drygt åtta år.
– Vi hade det jättefattigt och eländigt. Vi bodde trångt och var ständigt hungriga. När jag och min syster berättade för mamma att vi skulle åka tittade hon allvarligt på oss och konstaterade att hon skulle ha två munnar mindre att mätta.
Eine är övertygad om att hennes drivkraft och rättspatos kommer från uppväxten.
– Mitt liv har varit komplicerat och intressant. Jag har kämpat och inte gett mig. Jag har aldrig blivit curlad, utan har fått klara mig själv. Det har format mig och gett mig styrka.
Att komma till ett barnlöst par i Råneå blev himmelriket för Eine.
– Min syster hade det också bra, men trivdes inte lika bra i sin familj. Jag däremot blev som en dotter i huset och det var svårt att återvända till Finland efter åtta månader.
Eine återvände ytterligare en gång till samma familj via hjälporganisation Finlandshjälpen.
Som elvaåring ansökte hon om pass och under nyårsnatten satt hon på tåget till Sverige en gång för alla.
Syskonen och sin mamma har hon fortsatt hålla kontakt med, men ”hemma” var hädanefter hos fosterföräldrarna i Råneå.
Men efter en kortare tid ställdes Eines liv återigen på sin spets. Hennes styvfar dog plötsligt i en hjärtinfarkt.
– Jag ställde in mig på att sluta skolan och börja jobba som piga, men min fostermor startade ett hembageri för att försörja mig under skoltiden. Att klara sig själv har alltid varit viktigt för mig, så jag började en handelsutbildning och jobbade extra som skrivbiträde på landsfiskalens kontor.
Det var där intresset för polisyrket väcktes.
På den tiden kunde inte kvinnor bli poliser, de titulerades istället polissystrar och hade inte samma befogenheter som sina manliga kolleger. Deras uppgifter var att ta hand om kvinnor och barn som tagits till polisstationen och att till exempel visitera kvinnor.
Titeln polissyster avskaffades år 1954 och strax därefter antogs de första kvinnorna till samma polisutbildning som män. Efter en översyn stod det också klart att alla, oavsett kön, skulle benämnas poliskonstapel.
– För mig kom intresset för ett traditionellt manligt jobb från min uppväxt i krigstid. Eftersom männen var inkallade fick kvinnorna jobba med traditionellt manliga jobb. Dessutom skulle man som polisstudent få tio kronor i arvode per dag under utbildningen, och det skulle räcka till mat och bostad. Vilken tur att jag inte hade en aning om vad framtiden som polis kunde innebära för mig som kvinna.
Eine utexaminerades i mitten av 50-talet och blev Norrbottens första kvinnliga polis. Hon blev länet troget hela sin 43-åriga karriär. De sista tolv åren arbetade hon som kriminalkommissarie.
– Flera gånger har jag blivit straffad för att jag bildat familj, på ett sätt som mina manliga kollegor aldrig blivit. Bland annat nekades jag en tjänst på Säpo trots att jag var bäst kvalificerad av de sökande. Enligt min chef skulle det bli svårt att sköta hem och barn om jag var hemlig agent. Jag har drivit frågorna vidare och det har blivit rabalder både här och där.
Eine har också fått skadestånd av Jämställdhetsombudsmannen efter kränkande särbehandling.
I sin självbiografi ”Finnkäringen, Finnpolisen – mitt liv” beskriver Eine att hon tappade sina tårar och sitt lukt- och smaksinne i början av 80-talet. Delvis på grund av svåra och påfrestande ärenden men mestadels på grund av den psykosociala arbetsmiljön.
– Att aldrig acceptera härskartekniker har haft sitt pris. Jag önskar också att jag fått prata av mig om allt det svåra jag upplevde som brottsutredare, framför allt rörande sexualbrotten. Ibland mådde jag jättedåligt och hade ingen att vända mig till. Det påverkade mitt samliv privat också.
I dag är Eine pensionär sedan ett antal år. Hennes man är död, likaså de biologiska föräldrarna. Hennes fostermor, som hon alltid haft en varm relation till, dog en månad innan hon skulle fylla hundra.
De två syskonen som finns kvar i livet besökte hon senaste i somras.
För att sammanfatta det hon upplevt, både privat och yrkesmässigt, bestämde sig Eine för att skriva en bok om sina erfarenheter.
– Jag har ett stort samhällsengagemang och håller mig uppdaterad på nyhetsrapporteringen. Jag skulle säga att hela min bok är ett inlägg i #metoo-debatten. Jag har också fått en hel del fina mejl och brev från andra poliser. En skrev ”Hej stålmormor”. Jag har också fått lite bekräftelse för min bok från polishåll och det värmer. Jag har jobbat för att kvinnor skulle få det bättre. Det är ens uppgift anser jag, att kämpa för de som kommer efter.
Hemma i lägenheten på Hertsötorget finns få saker som påminner om hennes många år som polis. En polisskjorta med tillhörande slips som hänger på en galge hör till undantagen.
De kläderna ska hon begravas i.
I bokhyllan står en sliten näve i guld.
– Under polisutbildningen gjorde vi en gipsavgjutning på en lektion i kriminalteknik. Skålen som jag skulle doppa handen i var så liten att jag fick knyta handen för att den skulle rymmas. Då hade jag ingen aning om symbolvärdet i den, men med tiden målade jag den i guldfärg och ställde den i mitt arbetsrum.
Den knutna näven blev en symbol för Eines kamp som kvinnlig polis.
– Varje gång jag blev angripen tittade jag på den och fick nytt mod att stå på mig. Att ge upp har aldrig varit något alternativ.