Ur minnenas arkiv

Hon satt och löste korsord i Hemmets veckotidning med anilinpenna. Ständigt förde hon pennan lite lätt mot den fuktiga tungan för att sedan kunna skriva. Hon fick inte fukta för länge så att anilinet gick ut i kroppen. Vi barn fick en ständig påminnelse om giftet i pennan. Orsaken till att vi använde anilinet var att det inte bleknade och försvann som blyerts.

Under min uppväxt kom den underlättande reservoarpennan. Man drog upp bläcket i en kanylliknande reservoar och kunde nu skriva obehindrat i många dagar. Hemmets veckotidning hade varje vecka ett korsord. Jämfört med dagens roliga och färgglada korsord så var dessa svartvita små fyrkanter att beteckna som deprimerande.
I den lokala pressen skrevs om att Finland hade bombats sönder. Man berättade om hur folket från grannlandet kom med sina husdjur, kärror och familjer gående längs Norrbottens grusvägar trötta och slitna. Kvinnorna hade hucklen knutna under hakan medan de svenska kvinnorna numera knöt huckelknutarna i nacken, litet modernare så att säga. De togs emot av bönder och alla som hade möjligheter.

Vi var för fattiga att ta emot någon men visste ganska snart att det kommit en Penti, en Eero och en Lauri. Ungkarlarna talade om "finntjosken som våor smulter bake bröjdarschole". En och annan gifte sig också med någon finska. Det var väl mest för att spänna musklerna inför varandra som man använde så grova ord.

Många anpassade sig till de svenska förhållandena och stannade här. Vemodsfyllda sånger om Finland kunde man höra när de någon gång träffades och sörjde sitt hemland tillsammans.
Man längtade hem. I tidningen stod att läsa att ransoneringskortens tid snart skulle vara förbi och allt skulle bli bra. Svenskarna hade i gott minne sitt eget lilla inbördeskrig 1931 i Veda, Ådalen. Högerregeringen beordrade ut militären som gick mot en fredlig demonstration och dödade och sårade arbetarna. Det kunde man inte förstå att fredliga demonstranter kunde utgöra någon som helst fara.