Jag har en dröm. En dag vill jag besöka en av de stora världsmetropolerna; jag vill besöka Tokyo. Eller besöka, jag vill bo där. Arbeta där.
Jag vill lära mig språket och hälsa på mina japanska grannar, käka omåttliga mängder med sushi och vandra runt i Akihabara för att köpa spel i massvis. Spel som jag kan förstå det vill säga, men som sagt; jag kommer ju kunna tala japanska!
Men mina drömmar stannar inte där. Jag vill även dra till USA och åka på den amerikanska roadtripen man sett i så många filmer.
Att leva det amerikanska ungdomslivet med absolut inga bekymmer i världen och utnyttja den amerikanska klyschan kallad ”freedom”. Helt spontant åka till Disney World och hälsa på den enorma replikan av Hogwarts, kanske till och med köpa mig en trollstav och känna mig som ett barn igen.
Jag har så många drömmar, så många fler än dessa, där de flesta innehåller en utlandsresa. Tyvärr så kräver även dessa en hyfsat stor summa pengar också, och det är där som jag måste bli realistisk. Jag kommer inte kunna uppfylla alla mina drömmar, det är bara att inse fakta.
Därför väljer jag att hålla mig till en mer realistisk dröm som är närmare min nuvarande lokation.
Jag gick nyligen ut gymnasiet, samhällsprogrammet. Jag gör som säkert 50 procent av resten av samhällseleverna och satsar på att bli lärare.
Det kanske inte är den japanska drömmen, definitivt inte en amerikansk roadtrip, men det är en start på vägen. För jag har ett helt liv på mig att uppfylla mina drömmar, allt behöver inte hända när jag är ung.
För allt jag vet så är jag fortfarande rena barnet. 18 år ung. Ingen stress i världen. För mig har livet just startat, så då tar jag det ett steg i taget. Japan kommer vad jag vet inte försvinna på de närmaste 80 åren.