Att naturen är utgångspunkt för hennes skapande känns givet när man följer Vägen Söderut till Kristina Nilssons hem, vid Vargvikens vatten på Fårön.
Sidenbanden som slingrar sig genom skapelserna utgör särdraget. Sedan plockar hon in organiska material som garn, tråd, stenar, pärlor och bark i sina broderier.
Det var under hennes ett år långa vistelse i Östafrika som Kristina Nilsson fångades av den gamla tekniken sidenbandsbroderi.
2004 flyttade Kristina och hennes man Peter, som tillsammans rest till och levt på flera ställen i världen, till Tanzania eftersom Peter skulle arbeta där.
En sydafrikansk granne ville gärna visa Kristina vad hon gjorde på tisdagar.
Förlåtande
Sysselsättningen visade sig vara sidenbandsbroderi, en hantverksform som sägs komma från Frankrike där adeln stoltserade med vackra klänningar och västar dekorerade med utsökta broderier i sidenband. Tekniken spred sig till England och övriga Europa. Även det svenska hovet har burit klädnader dekorerade med sidenbandsbroderi.
Populariteten har gått upp och ner men under den viktorianska eran på 1800-talet var bandbroderi populärt då överdådiga inredningar dekorerades med sidenblommor.
Just blomformationer är ett vanligt motiv eftersom bandens struktur och reliefeffekten för tankarna till riktiga blommor och blad.
Det tredimensionella i tekniken gör att många i ett första skede förväxlar broderierna med torkade blommor. Många tror också att det är färdiga blommor som sys fast på bakgrunden.
Kristina som tidigare botaniserat inom de flesta handarbetsformer blev intresserad. Hon följde med sin granne, mest för att träffa människor. Och blev fast.
- Min mamma lärde mig att handarbeta och jag har alltid sytt, stickat, virkat och flätat näver. Jag har också broderat, men fastnade inte för tekniken. Men sidenbandsbroderiet är något helt annat, det är det mest förlåtande broderi man kan göra. Blir det fel kan man alltid sy över.
Inga regler
I Kristinas ateljé finns mängder av färdigställt material.
Tavlor, små ulltossor, linnekläder, dopklänningar, väskor och doftpåsar. Alla dekorerade med sidenband.
- Jag föredrar att kalla det för kreativt broderi eftersom det inte finns några regler eller direkta beskrivningar. Det är det jag tycker om. Det kreativa, att det är upp till mig. När jag sätter med i fåtöljen kan tankarna vandra medan händerna arbetar, det är en stunds avkoppling.
De flesta nosar på tekniken genom förtryckta bakgrundsmotiv på bomullstyg, som man efter eget huvud utsmyckar med sidenband.
- Flera i en grupp kan jobba med samma bild men motiven blir ändå olika i slutändan eftersom man utformar dem efter eget huvud, säger Kristina.
Nästa steg är att släppa bilderna och brodera helt efter eget huvud.
För Kristina, som har odlat mycket växter genom åren, är blommor och fröställningar naturliga motiv.
Både hon och hennes man fotograferar under sina naturvistelser och Kristina har broderat en del tavlor med dessa bilder som förlaga.
Inkapslade
- När jag är ute och går funderar jag på hur jag ska fånga det jag ser. Med broderiet har jag närt ett seende som tar större och större plats och idéerna föder varandra.
På ullväskan möter den grova strukturen sidenbandets lätthet.
En vindruvskvist blir basen till ett broderat träd.
Kristina sitter med anklarna korsade.
Trär upp sidenbandet på nålen.
Låter händerna följa hur bandet vill vecka sig. Håller andan för att se hur det faller.
Med bandstygn, kedjestygn och franska knutar blommar tavlan ut.
Runt om henne är ateljén full av skapande.
Hon har svårt att skiljas från det hon gjort.
- Jag vet precis vilket tv-program eller vilken film jag såg när jag broderade en blomma, eller vilken sinnesstämning jag var i när jag skapade en viss sak.
Som att känslorna är inkapslade i stygnen
På en pall i vardagsrummet ligger moulinégarn och pärlgarn. Bredvid dem en nål och ett par glasögon.
Spår av skapande genomsyrar huset invid Vargviken.