Vi träffar Ulf Marklund på familjens altan i Piteå, solen skiner och värmen har kommit. Han berättar om dagen som han aldrig kommer att glömma, den dagen han förlorade sina arbetskamrater Tord Öberg, 65, och Torgny Bergdal, 63, i tjärolyckan på SSAB.
Det är tungt att berätta. Rättegången som pågår river upp såren som aldrig riktigt läker.
På morgonen hade han som vanligt hämtat upp sina pendlarkompisar Tord och Torgny i Piteå. Så hade det varit under minst tio år. De pratade ofta om framtiden under bilresan till Luleå, men för två av dem tog allt slut denna oktoberdag 2013.
– Vi skulle äta lunch vid elvatiden, jag och en annan kollega som jag jobbade med den dagen. När vi kom upp till baracken hejade vi på Tord och Torgny som var på väg därifrån, ner till koksverket och cisternen som skulle tömmas på tjära för att besiktas.
Det var det sista han såg av sina två arbetskamrater, någon timme senare hade de omkommit i det tjärhav som forsade ut ur cisternen.
Efter lunchen åkte Ulf Marklund och hans kollega till cisternområdet för att ordna med däck till firmabilarna som stod parkerade där. De såg då att invallningen var fylld till brädden av tjära.
– När vi kom ner var det kaos, folk sprang fram och tillbaka med telefonerna mot örat. En arbetsledare frågade oss: ”Var är de?".
Ulf provade att ringa till Tord och Torgny, men inget svar... Han hoppades att de hunnit därifrån, hoppades att de var någon annanstans när hjärnan började ta in det fasansfulla scenariot.
– Jag tog mig upp på vallen. Den var tre meter hög så jag gjorde först ett försök, på andra försöket kom jag upp. Min första tanke var: ”Det här är inte bra”.
När han såg en rondell som låg intill den fyra gånger fyra meter stora cisternluckan och stegen som stack upp ur den svarta tjäran, förstod han att en tragedi hade inträffat.
– Det kom poliser och ambulanser. Vi fick inte och ville inte vara kvar när de skulle börja tappa ur bassängen.
Ulf Marklund fick prata med en sköterska som skulle ordna så att han kom hem. Men han ville köra hem själv.
– Men jag var tvungen att stanna efter vägen för att samla mig.
På morgonen hade de varit ett bilgäng på åtta svetsare och montörer som åkte till jobbet. Så hade de gjort i tio års tid. Nu åkte han ensam hem.
Ulf fortsatte sedan att jobba, men tiden efter olyckan var tuff.
– Tord och jag skulle sluta jobba, pensionera oss. Det var inte långt bort. Jag och Tord frågade Torgny om han skulle vara "allen" där då, på SSAB.
Nu blev det inte så. Ingenting blev som det var tänkt när den tragiska olyckan hade inträffat.
– Efteråt fortsatte jag att jobba två år, det var lika bra att jobba, säger Ulf Marklund.
Flera gånger under vårt möte brister rösten och Ulf blir tyst. Han berättar små saker kring Tord och Torgny. Minnen som kommer över honom då och då.
– Torgny var lugn och sade inte så mycket. Men när han väl sade något så var det med humor. Han var en spjuver. Och Tord gillade när jag spelade rocklåtar då vi körde till jobbet.
Ibland kommer även frågorna kring hur olyckan kunde hända.
– Jag kan inte förstå att det inte kontrollerades hur mycket tjära som var kvar i cisternen, det är obegripligt.
Han konstaterar också att det kunde ha varit fler som mist livet den ödesdigra dagen.
– En annan arbetare hade tidigare på dagen frågat Tord och Torgny om de behövde hjälp nere vid cisternen, men de nekade. Och om jag och min kollega åkt ner lite tidigare och pratat med dem... Det hade kunnat vara fem omkomna.