Peter Wikström, till vĂ€nster, tillsammans med Tomas âWilleâ Lindberg under en lyckosam rĂ€vjakt 2014, tvĂ„ Ă„r innan den kraftiga stroken drabbade Peter.
Det var 1991 pÄ danshaket Valvet i PiteÄ som Peter och Anna trÀffades och blev ett par.
Peter Wikström var 22 Ă„r och kom frĂ„n BlĂ„smark. Anna var 19 och hemmahörande i Ăjebyn. Partnerskapet cementerades och tio Ă„r senare vĂ€xlades vigselringar i Hortlax kyrka 2001.
Duon formades till ett stabilt par med ordnade jobb, tvÄ söner, mÄnga vÀnner och tryggt boende i ett rött hus pÄ BarksjövÀgen i JÀvrebyn.
DÀr bodde familjen Wikström nÀr ödet en dag kom att kullkasta tillvaron och krossa livsdrömmar, sÄ pÄtagligt att döden emellanÄt betraktades som en mer skonsam lösning.
Det var den 9 september 2016 som allting hÀnde, en solig fredag med klar luft och försmak av hösten.
â Vi for ut pĂ„ morgonen, minns Peter och syftar pĂ„ avresan tillsammans med tre egna hundar och jaktkompisen David Westerlund.
Han berÀttar fÄordigt, lÄgmÀlt och efter lÄnga funderingar, sittande i sin rullstol i det egna köket.
â Vi skulle jaga. RĂ€v och grĂ€vling. Men vi fick inget.
Duon befann sig pÄ sÄ kallad grytjakt i ett vidstrÀckt skogsomrÄde mellan Svensbyn och BlÄsmark.
Peter Wikström tog förr alla chanser att bege sig ut i skogen med sina hundar. Det passionerade jaktintresset vÀcktes redan i unga Är.
Ingenting avvek frÄn normala mönster. Peter Wikström var glad, pigg och som alltid förvÀntansfull.
Vid 13-tiden Äkte jaktkompisen David som förutbestÀmt och Peter blev ensam kvar vilket i sig inte var nÄgot ovanligt. Hans tre hundar var ju med, terriern och shillerstövaren i bilkofferten, och en terrier utslÀppt för inskolning.
Men dÄ, lika plötsligt som katastrofalt hÀnde det nÄgot med Peter.
â Det snurrade. Jag blev yr, sĂ€ger han tyst. NĂ„got var galet.
Hustrun Anna ger Peter en varm kram. De har varit tillsammans i över 30 Är, men efter Peters stroke Àr numera ingenting som förr.
â Peter har varit passionerat jaktintresserad sedan barnsben och tog alla tillfĂ€llen att bege sig ut i skogen, berĂ€ttar hustrun Anna. Men denna dag kom han inte hem till fredagsmiddagen som vi hade planerat, och jag ringde och ringde utan att fĂ„ nĂ„gra svar, sĂ€ger hon.
â SĂ„klart började jag ana orĂ„d allt eftersom tiden gick. FramĂ„t kvĂ€llskvisten fick jag tag pĂ„ en annan av hans trogna jaktkompisar, Thommy Sundell. âNu har det hĂ€nt nĂ„gontingâ, sade han, och sĂ„ for jag, Thommy och hans sambo Irene ivĂ€g mot jaktomrĂ„det.
Det krÀvs taklyft och vinsch för att förflytta Peter mellan rullstol och sÀng. Hustrun Anna och personliga assistenten Monika BrÀnnström hjÀlps Ät med uppgiften.
Det var Anna som fann sin man. Klockan var runt 23 och skogen var becksvart sedan lÀnge.
â Jag fick syn pĂ„ bilen med Peter sittande i förarsĂ€tet, okontaktbar och med vĂ€nsterbenet hĂ€ngande utanför.
Han var medvetslös, visade inga livstecken, och vÀntan i mörkret pÄ den utlarmade ambulansen kÀndes som "en evighet".
â Ambulansen var för lĂ„g för att ta sig fram i vegetationen dĂ€r Peter hade kört med sin Volvo kombi. Och strĂ€ckan frĂ„n farbar vĂ€g bedömdes alltför lĂ„ng för att anvĂ€nda bĂ„r och bĂ€rare, berĂ€ttar Anna.
Till sist rekvirerades en bandvagn som var pÄ plats runt klockan ett pÄ natten.
Peter behöver dagligen vilostunder med total tystnad i sin egen sÀng för att motverka hjÀrntrötthet.
PÄ PiteÄ lasarett konstaterades att den medvetslöse 47-Ärige Peter Wikström hade drabbats av en kraftig stroke, en livshotande propp i halsartÀren.
â Han fördes i ilfart till Universitetssjukhuset i UmeĂ„ dĂ€r man pĂ„ lördagsmorgonen opererade bort delar av skallbenet för att lĂ€tta pĂ„ trycket i hjĂ€rnan. En respirator upprĂ€tthöll andningen.
LÀkarna betraktade det som ett under att Peter fortfarande var vid liv. BalansgÄngen mellan liv och död var hÄrfin, och ovissheten hÀngde kvar över lÄng tid.
Med viss handrÀckning klarar Peter att hÀlla upp pÄtÄr i kaffekoppen med den högra handen.
Peter Wikström hölls nedsövd tre veckor i UmeÄ och i det tillstÄndet flögs han tillbaka till PiteÄ lasarett dÀr han blev kvar ett halvt Är innan skallbenet opererades tillbaka.
Drygt en mÄnad efter stroken öppnade Peter ögonen pÄ IVA i PiteÄ. Uppvaknandet skedde gradvis och blev en smÀrtsam pÄminnelse om livets brÀcklighet.
Peter var förlamad. Han kunde bara röra huvudet begrÀnsat och i nÄgon mÄn högra armen.
â Det tog lĂ„ng tid innan han sade nĂ„got. Det första var att han "hade ont". Kroppen var spĂ€nd som en fiolstrĂ€ng, musklerna krampade, sĂ€ger Anna.
â Bara morfin hjĂ€lpte, viskar Peter. Men det gav mig mardrömmar.
Hustrun Anna ger Peter en varm kram. De har varit tillsammans i över 30 Är, men efter Peters stroke Àr numera ingenting som förr.
Sviterna av stroken förorsakade Àven hjÀrnskador. Högra hjÀrnhalvan var helt utraderad, den vÀnstra nÄgot mindre skadad.
Efter totalt sju mÄnader inom vÄrdapparaten blev Peter, som dÄ fyllt 48 Är, utskriven och placerad pÄ ett Àldreboende i PiteÄ i ett halvÄr, för utredning kring behovet av personlig assistans.
â Det var en vĂ€ldigt jobbig och sorgesam tid, sĂ€ger Anna.
NÀsta steg blev en Äterflytt hem till huset i JÀvrebyn. DÀr har Peter bott i fyra Är, omskött av sex personliga assistenter och med stor parallell uppbackning frÄn hustrun Anna.
Monika BrÀnnström Àr en av sex personliga assistenter som gÄr i skift för att ge Peter Wikström behövlig vÄrd och omsorg dygnet runt. I tre Är har Monika jobbat med Peter och lÀrt kÀnna hans behov vÀl.
â Det har inte varit lĂ€tt för nĂ„gon av oss. Peters vĂ„rdbehov Ă€r omfattande, dygnet runt. Han behöver hjĂ€lp med allt och det krĂ€vs taklyft med vinsch för att förflytta honom mellan olika rullstolar för inne- och utebruk, toalettbestyr, och sĂ€ngen.
â Som nĂ€rmast anhörig blir det i lĂ€ngden pĂ„frestande att aldrig fĂ„ vara privat för sig sjĂ€lv, Ă€ven om assistenterna Ă€r proffsiga, hjĂ€lpsamma och underbara pĂ„ alla sĂ€tt.
Hemmet förvandlas till slut till en arbetsplats, konstaterar Anna.
I maj ifjol togs beslut om att skaffa Peter en egen anpassad lÀgenhet inne i PiteÄ, med bibehÄllen assistens-service och fortsatt support frÄn Anna.
â Det var tvunget att bli sĂ„. Jag jobbar sedan mĂ„nga Ă„r som enhetschef i kommunen för just personliga assistenter. Ett tag var jag nĂ€ra att uppslukas och knĂ€ckas av alla arbets- och hemuppgifter som bara flöt samman, sĂ€ger hon.
Hustrun Anna ger Peter en varm kram. De har varit tillsammans i över 30 Är, men efter Peters stroke Àr numera ingenting som förr.
Peter Wikström vill att han och Annas historia ska berÀttas i PT.
â Det blir bra, sĂ€ger han och lyfter kaffemuggen mot munnen med högra handen.
Ăven om livet har begrĂ€nsats pĂ„ mĂ„nga plan lyser ögonen nĂ€r jakt och fiske kommer pĂ„ tal.
NÄgon gÄng har han fÄtt följa med jaktkompisar ut pÄ nÄn skogsvÀg och smakat pÄ atmosfÀren; skön medicin för sjÀlen. TV:s jakt- och fiskeprogram skattas ocksÄ högt, liksom PostkodmiljonÀren och musik-quiz.
â Jag gillar ocksĂ„ mat, sĂ€ger Peter som gammal gourmand.
Han tilltalas av handlingsrundorna. Sedan Àr han gÀrna med och skÀr upp korv och grönsaker efter bÀsta förmÄga i samband med matlagningen.
â Peter och jag har alltid klickat bra. Han Ă€r i grunden otroligt snĂ€ll, vĂ€ldigt omtĂ€nksam och tjuvrolig. Vi har haft lĂ€tt att prata med varandra. Nu Ă€r det omöjligt att upprĂ€tthĂ„lla en dialog, ett lĂ€ngre samtal. Han pratar aldrig kĂ€nslor och berĂ€ttar sĂ€llan nĂ„got spontant. StĂ€ller man inte specifika frĂ„gor fĂ„r man ingenting veta, sĂ€ger Anna.
â Det finns inget hopp om att han ska bli bĂ€ttre. Vi kommer aldrig att fĂ„ tillbaka ett normalt partnerskap. Det smĂ€rtar men jag inser med svĂ„r sorg att jag förlorat den man jag gifte mig med, sĂ€ger Anna och lĂ€gger armarna om Peter.
MĂ„r du dĂ„ligt â hĂ€r kan du fĂ„ hjĂ€lp:
Akuta lĂ€gen ring 112, Mind sjĂ€lvmordslinje: 90 101, Bris: 116 111, Jourhavande medmĂ€nniska: 08â702 16 80