Hon berättar med värdighet och grace, lågmält men med en förmåga att suga en in i berättelsen.
Fri från dramatik, men rik på känslor. En vacker kärlekshistoria. Om att få en ny familj, eller att återfinna en man inte saknat.
Maria Fabiola Klintarp föddes 1990 i Centralamerikanska Guatemala.
Hennes mamma var en ogift sextonåring och hade bestämt sig för att adoptera bort sitt barn för att ge henne ett bättre liv. Hennes tvillingsyster hade redan en ettåring och systrarna hade blivit förskjutna av den strikt religiösa familjen.
Eftersom adoptionen var bestämd innan Maria föddes fick hennes mamma inte träffa sitt barn efter förlossningen. Istället tog en fosterfamilj i Guatemala hand om henne de första nio månaderna.
Men Marias biologiska mamma ville se hennes nya mamma, därför möttes de kort inför flytten till Sverige.
Maria Nora från Guatemala City och Åsa Klintarp från Piteå.
Efter det hade familjerna ingen kontakt under 17 år.
Ingen längtan tillbaka
När vi möter Maria är hon på sommarvisit i Piteå. Till vardags bor hon numera i Göteborg, där hon jobbar som varuhanterare på Lindex. Till hösten fortsätter hon sin utbildning inom mode och design.
- Jag har inte funderat så mycket på att jag är adopterad. Jag förstod tidigt varför och har aldrig känt mig arg utan har bara accepterat det. Mina föräldrar har alltid varit öppna med frågan, säger Maria.
Så kom ett erbjudande från adoptionsbyrån. En möjlighet att skriva ett brev, som byrån skulle översätta och vidareförmedla, till Marias biologiska mamma.
- Jag kände ingen större längtan, men jag skrev ett brev och sedan hade vi brevkontakt i något år. Men mellanhanden via adoptionsbyrån gjorde det krångligt, och postgången gjorde att brev då och då försvann.
En dag kom en vänförfrågan på MSN från en man i Guatemala.
Det visade sig vara Marias biologiska mammas granne.
Via honom fick hon kontakt med sina halvsyskon och mejlade med dem. Med Facebook blev det lättare att följa varandras liv, både i text och bild.
Varnade för falsk släkt
Men trots den återupptagna kontakten hade Maria aldrig funderat på att åka till sitt ursprungsland.
- Förra hösten jobbade jag heltid på ett lager i Göteborg. Jag visste att vikariatet skulle gå ut den sista mars och jag började göra upp planer för vad jag skulle hitta på. Och jag kände plötsligt att nu ska jag resa.
Maria ringde sin mamma Åsa och berättade att hon skulle åka till Guatemala.
- Vi la på efter en stund och en halv minut senare ringde hon upp och sa: "Jag vill följa!".
Planerna kring att umgås med familjen var medvetet lösa i kanterna.
- Vi bestämde att vi skulle ses och de var jätteglada, men vi ville inte bestämma för mycket eftersom jag inte visste hur det skulle kännas.
Handlingsförlamade
I början av april åkte de mot 2,5 veckor i Guatemala.
- Jag hade inget som oroade mig och jag tänkte att det skulle bli bra - men det blev en helt fantastisk resa.
Och så var det dags.
I ett hotellrum i Guatemala City.
- Mamma gick ner för att möta min guatemalanska släkt i receptionen. Jag satt själv och väntade och eftersom tidsuppfattningen där är en annan fick vi vänta, länge. Jag var jättenervös. Men så kom de.
Mötet var överväldigande och naturligt på samma gång.
- Mitt största minne från resan är när mamma kom in igenom dörren och vi tittade på varandra. Det är verkligen du. Först stod vi handlingsförlamade och sedan sprang vi och kramades. Det var ingen tvekan, vi är verkligen kopior av varandra.
Automatvapen
Under dagarna i Marias ursprungsland träffade de släkten varje dag. Fikade, gick på bio, spelade fotboll.
Överallt fanns poliser och vakter med automatvapen.
- När vi tog taxi stannade de aldrig vid rödljusen, risken att bli kidnappad var för stor. Alla säkerhetsbälten var dessutom borttagna så att man kunde ta sig ur bilen snabbt. Ändå tyckte många att livet har blivit bättre och mer ordnat, trots att det är ett väldigt korrupt land.
Vet inte vem pappa är
I slutet av resan var intrycken många och osorterade.
- Det var först när vi kom hem som jag kunde börja ta in allting, när vi var där hände så mycket på en gång och det var bara att hänga med. Nästa gång kommer jag att stanna en längre period, min familj där frågade om jag skulle komma tillbaka och jag sa absolut. Min pappa vill också följa. Och min familj i Guatemala har sett min pojkvän på bild på Facebook och är nyfikna på honom. De hade svårt att förstå att jag jobbade och bodde själv. De skojade om att jag skulle bli 22 och att det var snart för sent för att gifta mig. Det var väldigt ömsint, men jag var glad när jag kom hem och kunde ta spårvagnen själv.
Vem hennes biologiska pappa är vet hon inte.
- Jag frågade aldrig om det, det kändes inte viktigt, jag fick en bra bonuspappa, säger Maria och syftar på hennes biologiska mammas man.
- Jag hade funderat kring hur min mammas man skulle reagera. Det kan ju vara känsligt att hon hade ett barn sedan innan, men han var modern i sitt synsätt och väldigt öppensinnad.
Något extra
Maria vill uppmuntra andra adopterade att besöka sitt ursprungsland.
- Det är många som tvekar, men även om man inte kan träffa sin biofamilj tycker jag att man ska åka. Så man vet vart man kommer ifrån. Jag är likadan som innan, men jag har fått något extra.
Under åren ifrån varandra hade Marias biologiska mamma ett enda fotografi på sitt förstfödda barn, taget av mammans tvillingsyster i all hast vid en landsväg.
- Min mamma i Guatemala sa att hon alltid längtat efter att få träffa mig igen men att det varit en tröst för henne att ha träffat mamma Åsa när de hämtade mig. Hon hade förstått att jag skulle få det bra. Mötet mellan mina mammor var känslosamt, jag tror aldrig att vi gråtit så mycket. Men det var bra för båda. För alla.
Och nu finns en mängd fotografier.
Tills de ses igen.