Till minne av viol
i gångens spruckna asfalt.
Den lyste blå och grann,
jag fylldes av glädje
över att det var just mig den
fann.
Ville genast skydda den
från att bli trampad på.
Det var många skor
som skulle den vägen gå.
Var dag blev en längtan till
dig
och en undran om vad som
skulle möta mig.
Ett obevakat skeende blev din
sista dag
i ett brustet leendes
skälvande andetag.
Det svämmar över i mina
ögons flöde.
Döden är dock var blommas
öde
Så jobbar vi med nyheter