Läser en nyhetsartikel om plundringen av tiotusentals konstverk och historiska föremål i Irak 2003. Elva år senare har mindre än hälften återfunnits men landets nationalmuseum ska nu öppna på nytt.
Det får mig att tänka på boken ”Sophies historia” av Jojo Moyes, som delvis handlar om privatbyråer i USA som specialiserat sig på att återfinna – och återbörda – stulen krigskonst. Det är en fiktiv berättelse, men en intressant aspekt av vår historia.
Det för mig vidare till andra bilder som är ett stycke konst i sig, nästan som en mytomspunnen sägen.
Historien berättar att socitetsdamen och skådespelerskan Madame de Florian lämnade sin lägenhet nära Opéra Garnier i Paris för att fly till södra Frankrike under andra världskriget.
Hon återvände aldrig till Paris, men fortsatte att betala hyra under sin långa levnad. När hon dog för några år sedan var det första gången på närmare sjuttio år som någon gläntade på dörren till lägenheten; som ett fruset ögonblick, en tidskapsel, ett vitt årgångssdamm över parfymflaskor och ramar.
Guldpampiga speglar, fransar, sirlighet, tapeter som halvt rullat ned från sin vägg. Tavlor lutade mot tygbeklädda stolar. Uppstoppade djur.
Det är något skimrande över staplar av böcker, blekmönstrade mattor. En skärva i tiden. Lite gammeldags magi.