Tankar kring en mor

e Hon föddes 1909 i ett religiöst hem. I alla fall var hennes far troende. Vilken församling han tillhörde kan jag utelämna. Blodmat fick dock inte förekomma trots att det var fattigt och eländigt under kriget. Tillsammans med tre syskon fick hon tidigt lära sig att måla. Gubben var målarmästare och hade tidvis verksamhet förlagd till SJ:s verkstad i Notviken där man målade lok.
Mamman hette Hilma och var en timid, klok och vänlig människa. Därför bakades blodplättar och annat gott hos grannen mitt över vägen där inte tron satte käppar i hjulet. Hon höll alltså svälten från dörren med enkla och förhållandevis oskyldiga medel.
Jag tror inte att Gustaf Harald var elak. Inte med avsikt i alla fall. Barnen fick studera men medlen räckte ju som vanligt inte till varför äldste sonen fick läsa vidare. Han blev student och hamnade i Kungliga Postverket. Syskonen tog realen och sedan blev det stopp. De fick snällt återgå till måleriverksamheten. Både på gott och ont.

Min mor blev en god yrkeskvinna. Väldigt ovanligt på den tiden. Nästan så att omgivningen tyckte att det var konstigt. Kan dock spekulera i vad hon med vidare studier skulle ha kunnat åstadkomma. Hennes språkkunskaper var goda.
Den yngsta systern dog i unga år efter en misslyckad operation. En punkterad lunga avslutade hennes liv.

Här kommer några episoder som jag fått berättat för mig om mamma och hennes bror Sven.
De umgicks flitigt med biskop Bergqvists båda tvillingsöner Olle och Anders. Enligt icke bekräftade källor var dessa två bröder riktiga busungar. Tror inte att mamma och Sven låg steget efter. Biskopen rökte pipa och ett av busungarnas stående skämt var att ladda hans pipa med svavel från tändstickor. Alla vi som rökt pipa vet ju hur det går. Den goda pipan blir i det närmaste förstörd. Hur den gode prästmannen straffade sina båda frön förtäljer inte historien. Enligt envisa rykten hade han andra intressen än att hudflänga sina barn.
När tvillingarna fyllde år sände min mor och bror följande telegram till sina kompisar:
"Olle och Anders, räddas från fanders, mörka arrest, för farsan är präst!"
Vid en senare uppvaktning fick mor och bror dessa rader tillbaka:
"Sundström med syrra, räddas från fanders mörka håla, för farsan kan måla!"
Avslutar denna gång med mors rader hittade i hennes poesibok:
"Herre vägled mig!" Min tro är, att intet kan skapa sig självt. Min tanke är att du i din storhet icke kan dväljas mellan orgel och präst. Min önskan är att du i din oändliga godhet vill visa mig vägen till det rätta!

I sin yrkesbana blev hon omtyckt. Hon var duktig i sitt yrkesutövande, hade ett hett temperament, rökte långa Bill utan filter. Sådana fanns inte på den tiden och klarade av att få svåra stötar med sin sax och våta tapetvåder i anslutning till eluttag. Glömde nog sin fars religion när hennes yrkesbröder sabbade de nymålade dörrkarmarna och foderna med orden;
"Det gör ingenting, det är en gammal jacka,"!
"Jag ger väl fan in din jacka, jag bryr mig bara om mina slutmålade arbeten ...
Hon ville att jag skulle lära mig målaryrket. "Då kommer du alltid att ha jobb och kunna försörja dig", sa hon.
Hon lärde mig att stryka av penslarna, så att det inte skulle rinna. Var inte snål med färgen. Den är billig. Penslar är dyra liksom armarna.
Hon målade även tavlor. Några få är kvar och jag har förmånen att ha en i min ägo.
Ett stormigt hav i höstens färger. Den är fin. Tänk vilken kärlek.
Älskar dig, mamma!
Avslutar med Pälle Nävers
underbara dikt:
"Från vida vägar
trött jag återvänder,
i höstlig afton
till mitt barndomshem
och rör dess grind
med barnaskygga händer
och skuldran tyngd
av ok och ränselrem.

Men alla gårdens rutor
stirrar stumma, från kolnad härd
där ödslig tystnad bor.
Ty allt det blomsterljusa,
sommarljumma, finns inte mer
sen hon gick bort min mor.

I smärtsam ensamhet
jag hemlös dröjer,
med hjärtat snyftande
vid hemmets dörr,
men plötsligt halvt i dröm
jag blicken höjer och ser en syn,
en trogen bild från förr ...

Ja, hon är kvar,
den höga, friska eken
som mor planterade
när hon var ung,
då varje möda var i släkt
med leken och livets vandring
än ej tett sig tung.

Du kära vårdträd, i din vida krona,
blir vindens vemod
än till tro och tröst!

Ditt stilla sus har makt
att milt förskona och viska smeksamt,
med min moders röst:

"Hav tröst, min gosse,
dina vilsevägar jag fordom följde
med mitt hjärtats bön,
nu sonen min, du tömma bör
din bägare, så får du sinnets frid
och ro till lön.

Var tröst, och minns
att såsom dagen är dig,
så skall din kraft och vara
på din färd. Och vet att ädel
strävan längre bär dig
än lust och lyster
i en svekfull värld.

Och tag din stav
och gjorda dina länder
och vandra trygg
ännu ett livskvarter,
din sång skall följa dig
och hjärtats bränder
har ännu ej till aska falnat ner!"