Nej, jag känner mig inte uppgiven, men visst var det lite dystert att vakna upp i måndags. Jag drack mitt morgonkaffe under tystnad och någon utbrast "Vad är det för fel på folk?"
Vad ska man svara? Jag har ingen aning. Det är ett fritt land, vi får rösta på vilka vi vill, men det är uppenbart att det finns en grupp människor som lockas av populism och en tro på enkla lösningar.
När Bert och Ian i början av 90-talet körde med "drag under galoscherna" och smygrasistiska utfall mot de bosnier som då flydde det förtärande inbördeskriget på Balkan var det svårt att ta Ny Demokrati på allvar. Med buller och bång gjorde de entré i riksdagen och dog sedan sotdöden när dårfinkarna till sist blev för mycket för deras egna väljare.
Stollekvoten skulle man kunna hävda, men var går gränsen?
När Sverigedemokraterna får 12,9 procent i riksdagsvalet så förstår man att missnöjet och oron är utbrett i samhället.
Det är ganska många människor som tycks tro att roten till deras personliga problem och för den delen samhällsproblemen i stort beror på en enda sak.
Människor som kommer från andra länder, oavsett om det är flyktingar eller invandrare.
Problemet anses så stort att dessa människor känner sig manade att rösta på ett främlingsfientligt parti som har sin grundbult i rasism. Ett enfrågeparti som breddat repertoaren med löften om höjda pensioner och fler händer i vården.
Men allt vilar på mantrat "vi mot dom, vi mot dom".
På PT:s insändarsida i torsdags frågade sig signaturen "Svensk eller?" vem som egentligen ska få räkna sig som svensk. Signaturen citerar från Sverigedemokraternas program och det är uppenbart att det är den svenska eller nordiska identiteten som räknas i första hand.
Den som kan Sverigedemokraternas historia vet också att pratet om migration och integration förvisso inte är oviktigt, men att grunden ligger i att människor bara kan tillgodogöra sig tillhörighet om de uppträder enligt en rad koder som SD anser överensstämmer med svenskheten.
I många år har SD försökt identifiera den svenska kultursjälen och utifrån Åkessons idévärld handlar det uppenbarligen om någon slags nationalkonservatism.
Jag kan upplysa om att så svensk jag är så delar jag inte dessa grumliga begrepp med Åkesson. Inte på minsta sätt.
Den så kallade svenska kulturen rymmer en rad yttringar där vi som fria individer har rätten att välja vad vi vill vara en del av eller inte.
Jehovas kan strunta i julfirandet om de vill och jag kan tycka att nationaldagsfirandet den 6 juni är en konstruerad icke-händelse.
Att fly från sitt hemland är ingen liten sak, men självfallet är det för varje nyanländ människa av stor vikt att lära sig språket och även förstå hur samhället fungerar.
Men varför ska man glömma sin historia eller för den delen kultur?
Jag hävdar att ingen människa gör det bara genom att Åkesson knäpper med fingrarna.
Att minnas sina rötter är lite för viktigt för det.
Nej, jag är inte uppgiven. Vi är ett mångkulurellt land och kommer att så förbli. Sverige är alldeles för fantastiskt för att rasistanstrukna människor med tvångsmässig främlingsrädsla ska få förstöra det.