Stor underhållning med The Ark
Konsert: The ArkPlats: Stora scenenLängd: 70 minuterPublik: Stor och åldersblandadE ARENAROCK
The Ark bjuder på stor underhållning. Programmet och det visuella intrycket andas allt mer arenarock och kårhusspelningarna känns verkligen som historia. Det glittrar om bandet. Det låter väldigt bra, men den omtalade extasen infinner sig inte riktigt.
Framför allt framstår The Ark allt mer som just ett väldigt bra rockband och allt mindre som Ola Salos enmansshow. Övriga medlemmar har stigit fram ytterligare och här måste basisten "Leari" Ljungberg nämnas som en välljudande stomme och skön estradör.
Självfallet är det dock Ola Salo som är bandets självklara primadonna. Han sjunger råare än tidigare, men jag har knappast upplevt samma ork från honom tidigare genom en hel show. Han bjussar på både kickar, danser, klädbyten och monologer.
Här har han dessutom blivit mer spontan och när ett Norrbottensband, Divine Sins, kastar upp sin demo på scenen har han högläsning från cd-häftet innan han på ett smart sätt knyter an till "It takes a fool to remain sane" som en hyllning till deras tilltag.
Scenbakgrunden, som badar i färg, ljus och mönster, måste vara den häftigaste som byggts upp på den här festivalen.
Låtlistan lämnar mer att önska, men så är det ju festival och då gäller det att ge folk vad de vill ha. Många hits och en del albumspår från senaste plattan med andra ord.
Det låter fantastiskt om låtar som "Clamour for glamour" och "Absolutely no decorum" och visst blir det skön humor när en kille (Salo) i Gestapo-stylad kepa predikar tolerans och individualism i samband med "Let your body decide".
Vid sidan av "The worrying kind" är det strålande popdängan "One of us is gonna die young" som bäst får folk på fötter, men de rysningar bandet framkallade vid besöket på "In lust we trust"-turnen lyckas de inte med.
Så jobbar vi med nyheter