Stooges sabbar sitt äreminne
THE STOOGESThe Weirdness(Virgin)PP
The Stooges karriär var kort och skandalomsusad, men den självbetitlade debuten (1969) med låtar som "I wanna be your dog", "No fun" och "Real cool time" förebådade ett hårdare 70-tal som slutade i ett punkigt inferno. Redan året efter kom uppföljaren "Fun house", men sedan tog drogerna överhanden. Med hjälp av David Bowie reste sig mister Pop på nio och 1973 släpptes trean, "Raw power", i The Stooges larmiga triptyk, men då med James Williamson på gitarr. Ron Asheton fick nöja sig med basen.
Sedan tog det slut och bandets legendstatus har hunnit växa sig enorm. Eller där borde det ha tagit slut. Men 34 år senare släpper The Stooges en alldeles ny platta, "The Weirdness", och utan att totalsåga kan jag konstatera att det inte direkt förstärker äreminnet.
Ron Asheton är fortfarande en spretigt vass gitarrist och brorsan Scott låter trygg bakom trummorna, men ett större problem är sångaren Iggy Pop. Han har kanske aldrig varit en stor sångare, men hans fascinerande utlevelse och oförutsägbarhet på scenen har förlåtit många synder. Som en tidsinställd bomb med sönderskuren bröstkorg skaffade sig den svårt nerdrogade Pop så väl anhängare/efterföljare som belackare.
Numera är Iggy Pop drogfri och det är givetvis bra, men när han som 60-åring försöker återskapa magin vill den helt enkelt inte infinna sig. Han sjunger rätt pissigt och texterna är definitivt ingenting som renderar något poetpris. Att sjunga om hur stor dolme han har, den lär vara enorm, och om att "my idea of fun/killin everyone" är närmast patetiskt. Det är inte särskilt mycket Iggy Pop har att säga 2007.
Som band kan The Stooges fortfarande larma på ett betryggande sätt. Titelspåret rullar skönt och "Passing cloud" med brölig sax av Steve Mackay har en mörk introvert ton som förför och visst rockar det hårt i snabba "I’m fried", men mycket på den här skivan känns hopplöst ointressant, trots välrenommerade producenten Steve Albini.
The Stooges var kanske först, men i dag finns det hundratals slynglar som rockar röven av Pop och hans vänner. Det är givetvis precis som det ska vara, men just därför borde vi gamla nostalgiker fått nöja oss med de där tre omtumlande skivorna från tidigt 70-tal.
Så jobbar vi med nyheter