Sista arbetsdagen innan semestern. Det känns på det hela rätt bra. Nu börjar sommaren. Det ska grillas och drickas pilsner.
Lägg till sällskapsspel och sommarfesten i trädgården är fulländad. Eller fulländad, det är i det läget som idyllen kan spricka. Spel utmynnar lätt i tjafs om regler och kastade krocketklubbor. Vilka idiotiska gräl man har varit med om. Totalt meningslösa, men när vinnarskallar med rättshaveristiska drag krockar blir det meningslösa ibland meningsfullt. Större än allt och man vill bara tröstande säga ”ta det lugnt, allt kan inte vara perfekt, även livet har sina brister”.
En alternativ hållning är att bara delta och strunta i hur det går, men hur kul är det. Inte alls, om du frågar mig. Då ägnar jag mig hellre åt stillsamt småprat och ler roat åt det som utspelas på kubbfältet.
Det värsta med krocket, kubb, minigolf och så vidare är att min ingång nästan alltid är att vinna. Det finns inga mellanlägen. Således försöker jag fokusera, men eftersom den här typen av spel ofta är förknippat med sommarparty så är inte alltid bollsinnet på topp.
Ja, även utan alkohol är en utbredd svaghet hos oss vanliga dödliga att vi är ojämna. Vi varvar träffar i världsklass (turslag, möjligen) med närmast ofattbara missar.
Ta minigolf som exempel. Det går riktigt bra ett par banor och självförtroendet växer, men så plötsligt fungerar det inte. Boink, miss. Boink, miss. En smula stress smyger sig på och medspelarna räknar självfallet högt för varje missat slag.
Inombords kokar det och ilskan mot döda ting i form av bollar och klubbor börjar få oroväckande proportioner. Boink, miss.
”Aj, aj, bara ett slag kvar” säger medspelaren med spelat deltagande.
Det är nu gränsen till vansinne är hårfin. Lusten att trycka in bollen i käften på ”slagräknaren” är stor och man frågar sig om det verkligen räknas som misshandel. Förmildrande omständigheter måste i vart fall vägas in.
Men man besinnar sig. Ler ansträngt och väntar på sin tur. Här ska räknas slag och vid varje miss motståndaren gör låter man undslippa sig ett ”oj” eller oskyldigt slänga ur sig något gott råd. Det brukar ta skruv.
Klart att trashtalk är en del av spelet, en del av underhållningen. Bara man inte förlorar. Fast å andra sidan måste man lära sig leva med sina misslyckanden, så att man kan vara en barmhärtig människa.
En del jag känner, observera en del, tycker att jag är en sportslig och god förlorare som gärna berömmer vinnarens fantastiska spel. Visst, det skulle kunna tolkas som ett utfall av ironi, men eftersom mina barn påstår att jag inte förstår ironi så faller den tolkningen.
Fast egentligen är det mina barn som inte förstår när jag ironiserar. Jag är helt enkelt för bra, rena Killinggänget-klassen.
Däremot har jag fått synpunkter på mitt uppförande som vinnare. Att jag jublar för mycket och ler för brett när jag likt en förväxt Tomas Brolin segerdansande piruettar. Kort sagt, att jag utagerar mina känslor lite väl yvigt och vällustigt.
Nja, nää, det där är bara delvis sant. Egentligen är det bara en postmodernistisk installation drypande av ironisk undertext. Typ!