Liam är 14 år och har autism, ADD och tourettes syndrom. Mellanstadiet präglades av mobbning och svårigheter i skolan. Samtidigt förnekade skolan under många år tecknen på neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och när föräldrarna ville göra en utredning avfärdades deras oro med att Liam bara var lat. Nina och Mikael stod på sig och i fjärde klass påbörjades en utredning för autism. Två år senare fick Liam sina diagnoser. I samband med detta skulle han börja högstadiet i en ny skola dit han skulle färdas med skolbuss.
– Vi trodde att situationen skulle bli bättre när han började sjuan. Vi hade möten med den nya skolan och gjorde en plan för hur undervisningen skulle läggas upp för Liam. Det kändes bra, säger Nina.
Men det blir inte bra. Liam har svårt att komma iväg på morgonen. Ibland låser han in sig på toaletten så att han missar bussen. Skolpersonalen märker att Liam är stressad. Med tiden blir det värre. På skolan drar han sig ofta undan och låser in sig. Hans tics blir värre och han börjar slita sitt eget hår. Trots att han mår dåligt säger han inget till föräldrarna.
– Liam pratar inte om hur han mår. Hans autism gör det svårt för honom att uttrycka vad han känner verbalt, men man märker det på hans tics och på att han stänger in sig. Vi trodde att det kanske var skolarbetet som var för stressigt och att det var därför han mådde dåligt, säger hans mamma.
En dag kontaktas Nina och Mikael av en förälder till en annan elev som har berättat att Liam mobbas vid busshållsplatsen och på skolbussen. Nina brister i gråt när hon berättar om samtalet där det stod klart hur andra elever misshandlade hennes son.
– En pojke tryckte ner Liams huvud i snön så att han inte kunde andas. De andra tittade på och skrattade.
Skolan gör en utredning som slår fast att det rör sig om systematisk mobbning på skolbussen. Samma pojke som mobbade Liam i lågstadiet utsätter honom dagligen för kränkningar och våld. Andra elever deltar i mobbningen.
– Utredningen visade att han blivit utsatt varje dag i sju månader. Busschaufförerna har struntat i det. Ingen har brytt sig om att de misshandlade vår son. Ingen sa någonting.
Nina och Mikael börjar själva att skjutsa Liam till skolan men de egna arbetstiderna gör snart situationen ohållbar. I maj sjukskrivs Nina för utmattningssymptom. Nu riktar hon och Mikael kritik mot kommunen för att inte ta ansvar för säkerheten på bussen.
– Vem är ansvarig för Liam när han är i bussen och när han väntar på bussen? Han är ett barn som utsätts för fysiskt och psykiskt våld på väg till och från skolan. Kommunen säger att de inte har tillsynsplikt. Vem ska då hjälpa vår son? Han kan ju inte freda sig själv.
Föräldrarna har kämpat för att sonen ska få åka taxi till skolan och efter flera månaders väntan har Liam nu beviljats taxiskjuts till skolan under två månader i höst. Under tiden ska han "bussträna".
– Jag kommer aldrig att tvinga honom att åka buss igen. Vilken förälder skickar sitt barn på en buss där man vet att han blir slagen och förnedrad? Vi måste ju skydda vårt barn, säger Nina.
– Ingen vill ta något ansvar. Och vem är det som drabbas? Vår son, som mobbas men som under hela sin skoltid bara fått höra att han är lat, säger Mikael.
Liam, Nina och Mikael heter egentligen något annat.