POP. Varför Poplars från Broder Daniel och Martin Elisson från Bad Cash Quartet döpt sitt band till Hästpojken är en tämligen långsökt historia som vi kan lämna därhän. Däremot känns det viktigare att berätta att duon gör självklar pop med stuns och några skvättar punkig fradga som garnering. Här finns en omedelbar melodistyrka som strävar uppåt, uppåt och den upprymdhet som förmedlas kan nog riva vilken tonårssvettig rockklubb som helst. Inte så att Hästpojken gör tonårsmusik, men det vilar en melankolisk eufori över många spår som förmedlar känslan av live fast, die young. De korta texterna är fyndiga utan att vara märkvärdiga och förmedlar kanske inte hopp och kärlek, men låtar som "Caligula" och "Shane MacGowan" är svensk pop av starkaste märke som gjord för festivalyra. För att inte tala om den skamlösa Pugh-ripoffen i "Börja leva". Hästpojken har en jävla attityd. Det är bra!
