Själfull Dunger sjunger på svenska
NICOLAI DUNGERRösten och herren(Flesh Boat/V2)PPP
Norrbottensmusiker som Mats Schubert, piano, och Ellen Andersson, fiol, finns med på ett par spår och Goran Kajfes färgar emellanåt snyggt på blås.
Inledande "Sången över bron" bär släktskap med Cornelis, men Dungers röst har ett tilltal som för in på helt egna vägar. Rösten är inte alltid lätt att ta in och emellanåt finns det något manierat över uttrycket, men knappast tillrättalagt och aldrig på låtsas.
"Jag vill ha en röst som skiner igenom, vill hänga med, hänga på den ton som ger mig min härliga somriga röst", sjunger han i den långa och mångbottnade "Rösten och herren".
Tilltalet är personligt och självutlämnande. En naken människas uppgörelse med mörkret och demonerna. Som en besvärjelse från någon som äntligen kan skönja ljuset och känner hopp. Detta inte sagt som någon slags psykoanalys av Nicolai Dungers person. Jag känner honom inte och jag är inte ens säker på att jag i alla stycken förstår innebörden av den långa textens många gånger förtäckta ordalag. Men jag förstår att Dunger vill vidare och uppåt och han sjunger:
"Utanförskap är inget för mig, krävs mera, det har spelat ut sin roll. Det har jag också, så släpp mig nu".
Utanförskap är i sig ett förhållningssätt till omvärlden och inte sällan en del av en konstnärsroll som på gott och ont så väl tillför som tar kraft. Utan att fördjupa mig närmare i Dungers utanförskap, så konstaterar jag att hans musik närmast hamnar i facket för "svår" och "smal". Han har följt sin egen väg och aldrig gjort det lätt för sig. Det har gett cred i vissa kretsar, men trots den myckna produktionen och konstnärligt höga statusen är Dunger med säkerhet okänd i bredare kretsar.
Hur som helst krävs det fler än en lyssning för att hitta in till "Rösten och herren".
Så jobbar vi med nyheter