Jag står i receptionen och ser hur någon tar lite tid på sig nerför trappan till vår anläggning. Jag ser hans tydliga signum i form av den lilla randiga strandväskan med träningskläderna och springskorna. Han kommer genom dörren och skiner upp som en sol när han ser mig.
”Heeeeej på dä!” ropar han som alltid.
Även om han inte är lika rapp i steget som Usain Bolt är han lika glad som alltid. Det är Folke, 84, som återigen känner att han behöver riva av ett träningspass. Han vill fortsätta leva ett gott liv, han vill ha trevligt på vägen och verkar gilla att komma till oss.
Det gör mitt hjärta varmt och gott. När jag är 84 år ska jag också packa strandväskan, kanske rent av en illrosa variant och sätta stegen mot gymet.
Denna söta, levnadsglada farbror är en av mina träningsförebilder.
När jag lämnar receptionen träffar jag mamma. Trots onda fötter har hon kört ett av veckans tre pass och kommer ut svettig. Tänk att jag får träffa mamma så ofta, bara för att hon också väljer att träna. Hon är också över 70 och sugen på livet så klart.
Sötmamma!
Själv ska jag hålla en av veckans tuffaste klasser, dessutom har jag precis pimpat min klass med ännu en utmanande pulsövning, ännu en plankövning ”med skruv” – detta till en riktigt tung houselåt.
Jag är laddad för att köra.
Klassen börjar fyllas och först på plats är min ständiga backlinje. Ja, jag har börjat kalla dem så, de där stabila som står längst bak med sina lådor och viktplattor.
Känns lite som en trygghet där nere.
Visar väg för de yngre och sprider massa energi.
Förutom att de kommer först, sitter utanför träningshallen en halvtimme innan och skrattar och pratar, så har de en annan sak gemensamt. De är seniorer. Starka sådana. Seniorklasserna räcker inte riktigt till för dessa tjejer. Jag kollade upp födelseåret på en av dem. Född 1941. Fyller 73 i år. Det är banne mig respekt.
Hennes polare något år yngre, men även de seniorer. Min backlinje står nu uppställda, sjukt starka med gott självförtroende.
”Inget att fundera på”, säger de. ”Vi har ju för fasiken varit röntgensjuksköterskor och det min vän var jobbigt på den tiden med all fysisk ansträngning!”
Dessa pensionärer tränar banne mig lika mycket som jag själv. En av dem har dessutom åkt Vasan. Jag säger bara: I år är det seniorernas år!
Ni rockar min värld.
Någon dag senare träffar jag pappa i skidspåret. Han hade precis ringt och kollat av så jag verkligen vet att jag måste ha den där vallan för minus två grader och gammal snö.
Han har just avslutat sin timme ute på Lindbäcksstadion men överväger ändå att kolla av sin egen form och hänger med mig ett varv. Låtsas ta det lugnt, men jag vet att han kör på.
Till saken hör att han blir 70 i år och besegrade cancer för ett par år sedan. Men visst, träning sex dagar i veckan är en självklarhet.
Träning ligger i ropet, fler och fler blir aktiva, oavsett ålder, och det är fantastiskt att vi prioriterar oss själva och våra liv. Jag ser även i vår statistik att de pass som är mest stabila, och som dessutom ökar, är just våra seniorklasser. Vi har hela tiden fått sätta in fler pass och efter jul ligger vi på klasser varje vardag för denna kundgrupp.
Några vill inte träna i grupp utan gymmar och det skrattas och skojas då de intar maskinerna och stängerna. Det skojas friskt med oss i personalen och jag tänker att det skulle vara så trist utan dessa gladingar.
För de allra flesta av dem är vi så mycket mer än en träningsplats. Vi är också en plats för socialt umgänge. Ett varmt ställe som också har bastu och en kaffeautomat.
För min egen del är jag stolt. Stolt över våra träningsglada seniorer, stolt över min aktiva mamma och min träningsnarkoman till pappa. Fortsätt som ni gör. Ni inspirerar mig och visar vägen. För mig och för andra.