Minnen från ön. Vattenflaskan, namnskylten, den gula buffen som signalerar lag Syd och kappsäcken där Amanda fick förvara sina kläder – ett par strumpor, två par trosor, ett par shorts, en överdel och en regnjacka.
I måndagens avsnitt, dag 15 på ön, valde Amanda Åkesson att lämna Robinson.
– Jag har mått jättedåligt sedan jag kom hit alltså psykiskt, jag har längtat hem jättejättemycket. Jag har verkligen gjort allt för att ta mig igenom den här tuffa perioden. Jag älskar laget som jag har varit med, de har verkligen hjälpt mig och tagit mig igenom de här jobbiga dagarna, säger hon i programmet.
Vi träffas i villan på Djupviken och vi går direkt in på Robinson.
Amanda Åkesson var förkyld med feberkänningar när hon låg i lägret och försökte sova. Programmet spelades in under en regnperiod och Amanda Åkesson berättar att det regnade varje dag. I packningen fanns ett fåtal plagg och allting blev blött.
– Det var otroligt utmanande. Du är blöt konstant och har ingenstans att ta vägen, säger hon.
På nätterna var det värst.
– Det var verkligen som tortyr, det droppade på ett och samma ställe i ansiktet.
Hon minns tillbaka på en av dagarna då Nord var på immunitetstävling och öråd. "Det regnade hela dagen och man är så utmattad. Man har ingen energi i kroppen och speciellt inte när det regnar. Man orkar knappt prata med någon så då stod man själv i regnet i tio timmar. Det var en av de mest utmanande dagarna, det var vidrigt. Jag stod på stranden, tittade ut mot horisonten och grät".
Hon minns hur myggnätet ramlade ner i ansiktet hela tiden den sista natten, hur hon försökte få fast det i bambun och hur mycket sand hon fick i ögonen när det till slut brast.
– Jag kastade mig ut ur lägret och fick en panikångestattack. Då bestämde jag mig för att kasta in handduken, jag hade nått min gräns. Jag fick panik av tanken att stanna en dag till.
På morgonen var hon bestämd, hon ville bryta och åka hem.
– Jag känner än i dag att det var rätt beslut.
Hon berättar att hon mådde dåligt från dag ett, men att det är mycket som inte syns i programmet.
– Det var 40 grader varmt när vi spelade in första tävlingen och vi spelade in i säkert sex timmar. Jag hade värmeslag. När alla andra höll på att bygga läger låg jag och spydde i en buske och höll på att svimma. Det började inte jättebra, men sen var det som att kroppen acklimatiserade sig lite.
Tack vare Sewit Seghids personliga sak, en engångskamera, har deltagarna minnen från stranden.
"Jag trodde att det sociala spelet skulle vara det lättaste, men det var det inte. Man insåg nästan dag ett att det här är ett spel och man måste bilda sin grupp och hitta sina personer ganska snabbt. Sedan var det så starka personligheter, alla pratade i mun på varandra och det var skitjobbigt".
Dag åtta var bättre. Nu kanske det vänder, tänkte hon, men då åkte hon på uppdraget att vara hemlig sabotör. Till skillnad från lag Nord fick Amanda aldrig välja utan lottades till uppgiften vilket hon får veta genom ett brev i en synk. Men vad tittarna inte får se är hela Amandas reaktion.
– Jag skapar ju världens scen. Jag ställer mig upp och säger fuck det här, ni får hellre skicka hem mig.
Hon säger att hon än i dag inte förstår poängen med uppdraget.
– Jag förstår ju att det händer tvister men att medvetet göra så att två personer ska lägga sig. Det går emot vad Robinson är för mig.
På frågan hur hon ser tillbaka på sitt deltagande svarar hon att hon är väldigt nöjd.
– Det är klart att jag önskar att det hade slutat annorlunda, jag gick ju in med inställningen att vinna.
– Men jag ångrar inte att jag var med eller att jag åkte hem. Man kommer till väldigt mycket insikter där ute och det var jag inte förberedd på. Man är så mycket med sig själv i sitt eget huvud.
Hon säger att det kunde ta fem timmar att spela in en tävling från att de lämnade stranden och kom tillbaka och när inte kamerorna var på fick deltagarna inte prata med varandra. En situation hon beskriver som väldigt speciell.
– Det var så mycket tystnad och man har liksom ingenting att distrahera sig själv med, men det var också väldigt positivt att man fick den tiden.
Vattenflaskan blev en kär ägodel på ön. "Det här var nog min bästa vän", säger hon.
Hon minns tillbaka till stranden, det regnade konstant och efter tio timmar kom hon till en insikt som hon också beskriver som det bästa med Robinsonäventyret.
– Jag bestämde mig för att nu ska jag sluta sparka på mig själv, jag ska älska mig själv i stället. Den här självkärleken var jättestark när jag kom ut. Jag var kvar i Filippinerna i två dagar innan jag åkte hem och det var typ de två bästa dagarna i mitt liv. Jag grät av lycka.
– Jag har haft väldigt dålig självkänsla i hela mitt liv. Självförtroendet har det aldrig varit något fel på, men jag har aldrig kunnat se mig i spegeln och tänka wow vad snygg jag är eller vad bra jag är. Jag har alltid sett ner på mig själv väldigt mycket.
Amanda Åkesson säger att hon längtade hem till hunden Lilo och sambon Jacob sedan dagen ett. "Jag saknade dem hela tiden".
Men åter till vardagen har det varit svårt att behålla den positiva känslan hon hittade på ön.
– Men har man mått så bra en gång så kan man må så igen, det är bara att hitta vägen tillbaka. Det var den största insikten jag gjorde och den inre resan jag gjort är det absolut mest positiva jag tagit med mig därifrån. Det är jag väldigt tacksam för.
Amanda Åkesson kommer från Leksand och har de senaste åren bott i Stockholm.
Hur kommer det sig att du flyttat till Piteå?
– Det är årets sjukaste grej, det här trodde ingen. I mitt intro i Robinson säger jag att jag hatar Sverige och snart flyr jag till ett varmt land.
Så blev det inte, i stället flyttade hon och sambon Jacob Granberg till hans hemstad. Efter Robinson hyrde de ett hus i Spanien med planen att köpa något eget, men efter några månader insåg de att det inte riktigt var det de hade tänkt sig.
– Efter nyår så kollade jag på Jacob och sa att vi flyttar till Piteå. Det kom från ingenstans och inom en vecka hade vi köpt det här huset på distans utan att ens ha varit in i det, säger hon.
Flytten till Piteå var oväntad för Amanda, Jacob och hunden Lilo, men de trivs. "Det känns verkligen så bra", säger Amanda.
Hon sitter vid köksbordet och ser sig omkring.
– Det känns verkligen så bra. Jag har varit redo för nästa steg. Jag har bott utomlands och flängt runt i hela mitt liv och aldrig haft någon riktig stabil punkt men nu vill jag ha stabilitet och vi båda ville verkligen bo i hus.