Kollegorna förstod snabbt allvaret i situationen. Nu vill de berätta om händelsen för att uppmärksamma den psykiska ohälsan och vikten av att våga fråga.
Maj har just blivit juni. Någon värme är ännu inte att tala om, men den ljusa natten skvallrar om att sommaren står och väger. Pernilla Gabrielsson och Roberth Lindström sitter som vanligt i bilen på väg ut till en vårdtagare. Ett par timmar återstår innan de får åka hemåt för välförtjänt sömn.
Men just den här lördagsnatten kör de en väg de annars inte tar. Och någon sömn kommer det inte bli på länge.
Det har nu gått ett några dagar sedan den tumultartade natten här vid Klubbgärdets båthamn. Vinden blåser upp lätta vågor i älven bakom Pernilla och Roberth.
– Jag var ut hit dagen efter. Jag ville se hur det såg ut när man såg det på ett annat sätt, säger Roberth.
Pernilla är tillbaka för första gången. Klockan var omkring halv tre på morgonen när hon och Roberth kom körande och mötte två personer, varav en mådde uppenbart dåligt.
De stannade till för att hjälpa. Men situationen eskalerade snabbt.
– Hen sa att hen inte ville leva och började vandra omkring, säger Roberth.
– Hen var överförfriskad och där och då tänkte vi nog att hen skulle få promenera hem. Men det fanns ändå i bakhuvudet att personen sagt att hen inte ville leva, säger Pernilla.
De valde att gå på magkänslan och bestämde sig för att köra efter, för att se att allt gick bra. När de fick syn på personen igen var hen nere vid båthamnen.
– Vi bara kollade på varandra. Vi visste att hen var på väg ut i vattnet, säger Roberth.
Pernilla larmade, Roberth sprang. Fickorna tömdes i farten. De agerade på sekunder, men när Roberth gick i vattnet hade personen redan hunnit en bit ut.
– Där stängde jag av. Jag såg att hen fortsatte längre och längre ut och förstod att jag måste följa efter.
Roberth Lindström var ute i den iskalla älven i omkring 20 minuter. Det räddade troligen en ung persons liv.
Pernilla lämnade larmsamtalet och gick också ut i vattnet, men insåg efter ett tag att hon inte skulle klara av kylan så länge till. Hon samlade ihop kläderna de slängt av sig och upptäckte samtidigt att blåljuspersonalen anlänt bakom dem.
– Det ska de ha cred för. Det gick jäkligt fort så var de här, säger Roberth.
– Och många var de. Jag hade fullständig panik när jag ringde. ”Är ni inte här om två minuter så dör hen”, säger Pernilla.
Roberth stod kvar i vattnet, så långt ut han bara kunde. Men personen bottnade mycket längre och fortsatte ut i älven. Roberth försökte prata med hen samtidigt som han kände hur kroppen började stelna. De hade varit ute i vattnet länge.
– Då börjar den här personen ropa i panik och jag ser hur kläderna börjar tynga ner hen mer och mer. Hen försöker ta sig in mot mig men har inga krafter kvar. Och då skrek du från kanten att ”Hen drunknar, hen försvinner nu”, säger Roberth och tittar på Pernilla.
– Jag var helt säker på att hen skulle dö, säger hon.
Då kickade adrenalinet in och gav ny kraft till Roberth.
– Hade jag inte haft Pernilla som stod vid kanten och skrek, då vet jag inte om jag hade fått den där orken. Hen var säkert 15 meter bort från mig. Det fick bära eller brista, säger Roberth.
När Roberth nådde personen var hen redan under ytan, men han fick tag i jackan och lyckades simma till en sandbank där Roberth kunde bottna och hålla fast tills att blåljuspersonalen mötte upp med bår.
Roberth Lindström och Pernilla Gabrielsson har fått mycket stöd på arbetsplatsen efter lördagsnatten.
PT har fått in tips om Pernilla och Roberths insats på lördagsnatten, folk skriver om deras oerhörda mod när de riskerade sina egna liv för att rädda ett annat.
Men de känner sig inte modiga.
– Jag känner mig som en medmänniska, säger Roberth.
De har varit tveksamma till att berätta om händelsen i tidningen. Personen är för dem fortfarande okänd och de vill varken blotta hen eller målas upp som hjältar för att de gjorde det som behövdes.
Men de hoppas genom den här intervjun att kunna uppmärksamma den psykiska ohälsan och vikten av att våga lägga sig i.
– Våga fråga hur folk mår. Våga gå fram. Det är klart att man inte ska utsätta sig själv för risker, men våga åtminstone fråga när man ser att någonting inte är okej med någon, säger Roberth och Pernilla.